 |
DONJ, Stationer, lastplatser (Stations)
Av Rolf Sten |
|
Wintjern
station (2009-01-11) |
11,0 kilometer från Linghed. 75,0 kilometer
från Norrsundet.
322,7 meter över havet.
Wintjern station 1906. Bortåt i bild är i riktning
mot Linghed. (Wintjern station year 1906). Foto: samling
JTJ.
Namnet Wintjern finns i olika stavningar beroende på vilken tidsepok
man avser. I dag stavas det, Vintjärn. Tidigare har det stavats Vintjern
eller Wintjärn. Jag har valt att konsekvent använda den stavning som
återfinns på de äldsta kartorna samt i den brevväxling som Ockelboverken
använde. Även på stationens namnskylt användes stavningen "Wintjern".
Järnvägarna i Wintjern
Man gott säga att upptäckten av malmfyndigheter i Wintjern var
anledningen till att den järnväg, som sedermera kom att kallas Dala -
Ockelbo - Norrsundets Järnväg (DONJ), blev byggd. Wintjern blev ena
ändpunkten på den första bandelen Wintjern - Lilla Björnmossen, öppnad för
trafik 5 oktober 1876.
Den äldsta bangården i Wintjern låg 750 meter längre österut och
kallades för Wintjerns övre. Den anlades 1876
vid den så kallade Östergruvan. 1886 byggdes bangården om, samtidigt som
huvudspåret förlängdes 750 meter ned till den så kallade Gammelgruvan (blivande Wintjerns station).
Året efter byggdes ett sidospår nere vid Gammelgruvan. Detta för att få till stånd en mötesstation
inför arbetena med järnvägens förlängning till Linghed.
Röd linje = förlängning till Gammelgruvan. 1886. Grön linje= sidospår
inför förlängningen till Linghed 1887. Blå linje= ÅWJ:s spår i Wintjern
1887.
De två nordligaste spåren tillkom 1896.
Nu kunde Bergslaget (Stora Kopparberg) ansluta sin järnväg
ÅWJ (Åg-Wintjerns Järnväg Även signaturen ÅJ,
Åg:s Järnväg förekommer) till DONJ.
ÅWJ hade blivit färdigbyggd redan 1883. Malmlastningen till ÅWJ
hade tidigare skett via ett så kallat malmspel från Östergruvan. Detta
behövdes inte längre och ÅWJ kunde nu med sina egna vagnar nå Östergruvan
och Gammelgruvan via DONJ:s spår.
När DONJ förlängning till Linghed var klar 1888, blev den vid
Gammelgruvan belägna bangården Wintjerns station. 1887 uppfördes ett
vattentorn och 1894 stod stationshuset klart.
Med anledning av att ett nybyggt anrikningsverk togs i drift 1906
blev spåren på den äldsta bangården, Wintjern övre, efterhand överflödiga och revs 1910.
En ny malmlastningsplats byggdes nedanför anrikningsverket. Från
denna byggdes spår som anslöt till ÅWJ några 100-tal meter nedanför
Wintjerns station.
När DONJ-vagnar skulle lastas fick dessa rangeras ned efter ÅWJ ett
hundratal meter för att sedan via en växel nå malmfickorna nedanför
anrikningsverket.
För ÅWJ-tågen blev det enklare eftersom dessa kunde köra direkt till
malmfickorna för lastning.
Bilden visar
anrikningsverket sett från lastplatsen. Till vänster skymtar sligfickan.
Även den här bilden är från någon gång på 1920-talet. Foto efter gammalt
vykort.
ÅWJ:s tåg fick inte officiellt gå ut på DONJ-linje eftersom den
rullande materielen inte var besiktigad för detta. Undantag från detta var
13 stycken träkolsvagnar som ägdes av ÅWJ men var besiktigade och
inregistrerade vid DONJ, L 509-521. Bergslaget hämtade träkol till hyttan i
Åg inte bara längs ÅWJ utan även längs DONJ. Bland annat i Rysjön hade man
ett stort träkolslager. Till dessa transporter använde man de vagnar som var
inregistrerade vid DONJ. Transporterna utfördes av DONJ och Wintjern var
överlämningsstationen mellan ÅWJ och DONJ.
Efter Åg:s masugns nedläggning 1927 upphörde malmtransporterna till
Åg. ÅWJ kom att användas några år till, mest för timmertransporter.
Trafiken upphörde successivt och 1948 var ÅWJ uppriven och borta.
Sedan malmbrytningen återupptagits 1941 fortsatte malmtransporterna
på DONJ. Det var den malm som gick till Söderfors som DONJ transporterade.
Malm till SKF i Hofors samt Domnarvet kördes med lastbil.
I slutet av 1940-talet upphörde malmtransporterna på DONJ. Sligen
till Söderfors övergick till transport på lastbil. DONJ kunde, eller kanske
inte ville, konkurrera eftersom omlastningarna i Ockelbo fördyrade
transporten.
Därmed slutade transporten av de järnprodukter som en gång var huvudorsaken
till att DONJ byggdes.
Wintjerns station utrustades 1888 med skivsignaler placerade vid
infartsväxlarna. 1914 fick den östra infarten en försignal, vilken var
ansluten till skivsignalen via en 349 meter lång linledning.
1920 försågs stationshuset, skivsignalen och försignalen med elektriskt
ljus. 1932 fick stationen fullständig kontrollåsanläggning. Detta innebar
stationen inte längre behövde vara bemannad. Året därpå byttes
skivsignalerna ut mot så kallade dagljussignaler.
Efter malmtransporternas upphörande på DONJ miste stationen sin
betydelse. I fortsättningen skedde bara, förutom persontrafik, tågmöten och
en del timmerlastning i Wintjern.
1 oktober lades persontrafiken ned. "Linghedsexpressen" blev ett
minne blott.
30 september 1968 passerade det sista
ordinarie godståget. Sista tåget hade gått och tio år senare lades även gruvan ned!
Gruvdriften i Wintjern
Siffrorna på ritningen betyder följande: 1. DONJ stationshus. 2. Majorens schakt. 3. Anrikningsverket. 4. Malmlastningsplats. 5. Kanalsystem för vattenförsörjning. 6. Högbana mellan
gruvschakten och anrikningsverket. Vill du se en större ritning? Klicka i
bilden ovan!
I Wintjern finns än idag ett malmblock med
inskriptionen: "På denna plats fann år 1725 finnen Olof Andersson från
Gräsbackatorp i Svärdsjö socken det malmstuff som gaf anledning till arbete
i Vintjärns gruvor. Blocket taget ur gamla gruvan, restes år 1894 av
gruvbolaget genom dåvarande förvaltning."
Hade inte finntorparen Olof Andersson hittat det “malmstuff”
som gav upphov till gruvan i Wintjern, hade det fortfarande bara varit ett
berg mitt ute i ödemarken.
Gammalgrufvan kom den först upptagna att kallas. I oktober 1732 var
gruvan 20 alnar djup, 20,5 alnar lång och 20 alnar bred (1 aln = 0,5938 m).
Det här året var äganderätten var fördelad på 20 andelar. Genom
Catharina Bröms ägde Ockelboverken 3,5 andelar och Bergslaget (senare Stora
Kopparberg) ägde 2 andelar. Resterande andelar var fördelade på ett antal
bönder i trakten runt Wintjern.
Några år senare upptäcktes ytterligare en malmfyndighet. Den låg
omkring 1 kilometer öster om Gammelgruvan och kom att kallas för
Östergruvan. Ägandet av Östergruvan fördelades på 28 andelar.
Gammelgruvan växte med åren och kom senare att delas på västra och
östra Gammelgruvan. Ytterligare gruvschakt kom med åren att öppnas men det
var de båda tidigare nämnda gruvorna som levererade mest med malm. Som mest
fanns det 25 olika gruvöppningar och uppfordringsschakt.
Flygfotot
är taget på 1940-talet. Anrikningsverket ligger strax utanför bildens nedre
högra hörn.
Siffrorna på bilden talar om följande:
1.
Stationshuset.
2.
Majorens schakt. Man ser tydligt högbanan till höger som leder till
anrikningsverket. 3. Gruvdammen.
4.
Här låg den äldsta bangården, Wintjerns Öfre, åren 1876 - 1908.
5.
Till vänster om siffran skymtar gruvbolagets lokstall. Det är inte helt
klarlagt men det är troligt att man periodvis använde sig av lok från ÅWJ.
6.
Här syns Åg - Wintjerns Järnväg och spåret till Åg.
7.
Spåret till malmlastningsplatsen nedanför anrikningsverket. Vill du se en
större bild? Klicka i bilden ovan! Foto:
Nybergska samlingen, Sveriges Järnvägsmuseum.
Splittrad ägarbild
Att ägandet var fördelat på så många andelar skapade ibland problem
då den de andelsägande bönderna helst ville slippa de stora
underhållskostnaderna, dessutom ville de helst använda sina egna drängar i
malmbrytningen. Efter sega förhandlingar nådde man en överenskommelse:
"arbetare är nu inrotade, tre för Svartnäs (Stora Kopparberg), tre för Åmots
bruk (Ockelboverken) och tre för bönderna. Detta antal ökas eller minskas
efter omständigheterna. Årsbrytningen i Östergruvan skulle vara 2 000 lass
och i gamla Gruvan omkring 1 000 lass". Ett lass var 60 lispund vilket
motsvarade omkring 510 kg.
På 1780-talet var Ockelboverkens ägande i Gamla gruvan, 4,75
andelar och i Östergruvan 6 andelar.
Vid samma tid arbetade 15 till 20 personer i Östra gruvan och 12
personer i Gamla gruvan.
På 1830-talet arbetade cirka 60 personer i de tre gruvorna och
produktionen var omkring 4 500 ton bruten malm per år.
1818 fick gruvarbetarna betalt per lass (510 kg). 20 skilling för
malm och 16 skilling för gråberg. Dagpenningen blev omkring 28 skilling på
sommaren och 24 skilling på vintern.
Teknisk utveckling
När malm började brytas i Wintjern hade utvecklingen kommit så långt
att man sprängde med krut. Detta gjorde man fram till omkring 1870 varefter
man började använda dynamit. Borrhålen borrades för hand fram till 1914 då
man övergick till maskinborrning.
Vid gruvarbetet användes från början så kallade stickbloss. Dessa
ersattes efterhand av beckolja vilken även den gav ifrån sig obehaglig rök
och lukt. . På 1870-talet övergick man till ligroin, en lysolja som brann
med rökfri låga utan lampglas. I början på 1900-talet övergick man efterhand
till elektrisk belysning.
Uppfordringen av malm skedde från början med en så kallad
hästvinda. Dessa ersattes 1775 med kraft som överfördes via en konstgång
från Vinnerån.
I mitten på 1800-talet gjordes en stor investering. Man grävde en 5
kilometer lång kanal från Rysjön till Wintjern. Nu fick man ett tillräckligt
stort vattenflöde vilket via kanaler på gruvområdet leddes till pumpar,
konstgångar och uppfordringsverk. Det här visade sig vara lönsamt eftersom
man omkring 1865, på samma antal arbetare som tidigare fick fram mer än
dubbelt så mycket malm.
Bilden
är tagen någon gång i början av 1910-talet. Uppe till vänster syns
gruvdammen och i förgrunden en av de kanaler som ledde "vattenkraft" till
gruvorna. Till höger syns högbanan som gick mellan Östergruvan och
anrikningsverket. I änden av denna, till vänster bakom träden, låg
Östergruvan. Foto efter gammalt vykort.
Bilden
visar Wintjern omkring 1906. Den är tagen från högbanan som leder till det
nybyggda anrikningsverket. De hästdragna vagnarna är på väg till
gråbergsvarpen för att hämta fyllandsmaterial till bygget av
anrikningsverket. Huset med den vita gaveln i bildens mitt är stationshuset.
Längst upp till vänster i bild kan man skymta "Majorens schakt".
Järnvägsspåret som går till vänster i bild är
mot Linghed. Foto efter gammalt vykort.
I samband med elektricitetens intåg blev "vattenkraften" överflödig
och ersattes av elektriska motorer.
1906 togs ett anrikningsverk i drift. I detta omvandlades
malmstyckena till slig för vidare befordran till kunderna.
Med åren kom alltfler fyndigheter att exploateras varför de olika
gruvorna blev ett enda system av underjordiska gångar.
Samlingsbegreppet Wintjerns gruva kom att bli 355 meter djup och med gångar
som sammanlagt uppgick till cirka 10 kilometer.
Bilden visar anrikningsverket i Wintjern.
Verket uppfördes 1906 och bilden torde vara tagen omkring 1920. 1947 bestod
verket av två kulkvarnar, tromlar, magnetiska separatorer av Löwenhielms
konstruktion samt avvattnare. Kapaciteten var 6 ton 65 procentig slig i
timman. Uttransporten av sligen skedde med transportband och utliggare. Nere
till vänster i bild syns lastplatsen med dess sligficka. Foto efter
gammalt vykort.
Nedläggning
1927 lades Stora Kopparbergs masugn i Åg ned. Från Kopparfors
meddelades att man avsåg att lägga ned masugnen i Jädraås inom ett par år.
Eftersom dessa var gruvans största kunder såg man inget annat alternativ än
att lägga ned malmbrytningen. Nedläggningen skedde 1928.
En ägare
Under åren som gick förändrades ägoförhållandena. Bönderna sålde
efterhand sin andelar till bruksägarna så att Stora Kopparberg och
Kopparfors kom att äga hälften var av Wintjerns gruvor. 1937 förändrades
ägoförhållandena en sista gång. Stora Kopparberg övertog Wintjerns gruvfält
bestående av nio utmål. Kopparfors blev i stället ensam ägare till de
skogsområden som sedan gammalt tillhört gruvorna.
I drift igen
Nu visade det sig att detta inte var slutet för Wintjerns gruvor.
1941 återupptogs malmbrytningen. Andra Världskriget pågick och efterfrågan
ökade. Samtidigt hade Stora Kopparbergs verk i Söderfors börjat använda en
stålframställningsmetod som passade bra för just den malmkvalité som fanns i
Wintjern. Även SKF i Hofors blev en stor köpare av Wintjernsmalm. Även
Domnarvet blev en stor konsument av Wintjernsmalm.
I början av 1960-talet byggdes den gruvlave som fortfarande står
som ett minnesmärke från Wintjerns storhetstid.
Det blev under åren avsevärda mängder berg som uppfordrades
från jordens inre. Från brytningens början till och med 1942 hade 2 350 000
ton berg tagits upp från djupet. Av detta var cirka 65 % järnmalm.
Under åren 1875 - 1928 var den årliga medelproduktionen 25 000 ton
berg varur man utvann cirka 19 000 järnmalm.
Sedan gruvan hade återöppnats 1941 ökade årsproduktionen. 1947 tog
man upp 90 000 ton berg.
Slutet
Strukturförändringen av stålindustrin på 1970-talet gjorde att både
Söderfors och Domnarvet slutade använda malm från Wintjern. 1977 tappade man
sin sista kund, SKF i Hofors.
Gruvbolaget hade räknat med att driva gruvan till 1981 men såg nu
ingen annan möjlighet än att lägga ned gruvdriften.
Sommaren 1978 var det definitivt slut 62 anställda varslades om uppsägning,
en 250-årig era var slut.
Efter detta något längre uppehåll rullar vi vidare österut. Det lutar uppåt
och efter en kraftig vänstersväng och efter att endast ha rullat endast 750
meter är vi vid den plats där växeln till
Wintjerns Öfre
låg.
Vill du gå vidare till nästa station?
Gör
Ditt val. (Make your choice and Click at the selected station)
 |
|
Returtåg till DONJ innehållsförteckning |
© Rolf Sten
stn_win.html senast uppdaterad
2009-01-12
|