De olika loktyperna vid Statens järnvägar benämndes från början bara som snälltågslok, lok för blandade tåg samt större eller mindre godstågslokomotiv. Genom åren blev de olika loktyperna alltför många varför man år 1876 införde litterasystemet med bokstavsbeteckningar som angav vad det var för typ av lok De allra första åren hade man inga speciella godstågslok utan godset gick i de blandade tågen men efterhand som godstrafiken ökade blev man tvungen att mer och mer börja köra rena godståg respektive persontåg. 1862 sattes de första snälltågen i trafik och som dragkraft till dessa anskaffades speciella snälltågslok, A-loken. Under åren som följde förbättrades spårstandarden på banorna och hastigheten kunde ökas för snälltågen. Detta ställde ökade krav på snälltågsloken vilket innebar att man behövde en snabbare och starkare snälltågsmaskin. Mot bland annat den här bakgrunden utvecklades C-loken vilka i sin tur kom att utvecklas vidare som loktyperna Cb och CC.
Som dragkraft till dessa snälltåg beställdes år 1862 en ny loktyp, A, ett renodlat snälltågslok. I takt med banornas förbättrande, högre hastighet och tyngre tåg utvecklades en ny typ av snälltågslok, C, Ca-loken. Den som ledde den här utvecklingen var överdirektören Fredrik Almgren som 1874 startade ett konstruktionskontor på SJ:s maskinavdelning. Bland de första arbetena var att ta fram konstruktionsritningar för nya loktyper där man så långt som möjligt skulle kunna använda samma lokdelar och detaljer. Tanken var att man skulle kunna använda samma reservdelar till alla de nya loktyperna. De första modellerna blev snälltågslok (C, Ca), lok för blandade tåg (D, Da) samt godståg (K, Ka). Ångpannan och cylindrarna fick samma dimension. Totalvikten var densamma för alla typerna, likaså ångpannans arbetstryck. Armaturer, lagerboxar, fjädrar och de flesta rörliga maskindelarna var likadana för alla tre typerna. De tvåaxliga tendrarna var i standardutförande och användes av alla tre loktyperna. Alla modellerna var tenderlok med utvändiga cylindrar. Det enda som skilde dom år det var storleken på drivhjulen samt antalet drivande axlar. C, Ca loken hade axelföljden 1B-2. Det vill säga 1 löphjulsaxel och två drivande hjulaxlar följt av en tvåaxlig tender. De första 14 loken levererades 1875 från Borsigs verkstäder i Berlin. Dessa lok numrerades vid SJ som nummer 185 - 198. 1876 levererades ytterligare två lok från Borsig. Dessa fick numren 227 och 228. 1879 levererades ytterligare två lok men den här gången var det en Svensk tillverkare, Nydqvist & Holm i Trollhättan, som tillverkade loken. Dessa numrerades som nummer 261 och 262. 1882 var det dags för ännu en leverans av C-lok. Den här gången fick Motala Verkstad ordern. Loken numrerades som nummer 295 - 298. 1893 levererades de sista C-loken. Motala Verkstad tillverkade och loken numrerades som nummer 218 och 319. Sammanlagt levererade 24 stycken C-lok till SJ. alla loken fick som vanligt på den här tiden olika namn. Det första loket fick namnet "ASLÖG och det sista döptes till "OLGA". Med anledning av att en ny loktyp, Cb, började att levereras ändrades 1886 C-lokens littera till Ca. Loken gjorde under många år god tjänst i snälltågen men efter hand som större och starkare snälltågslok levererades överfördes C-loken till persontågstjänstgöring. De flesta av loken fick under åren 1890 - 1892 nya treaxliga
tendrar. Detta innebar större vatten- och kolförråd
vilket ökade lokens aktionsradie. 
 Ovanstående ritning visar SJ C-lok i utförande som Ca med treaxlig tender.  Retur till historiskt "rullande" innehållsförteckning  © Rolf Sten c_ca_loken..html senast uppdaterad 2002-10-24  |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
