De olika loktyperna vid Statens järnvägar benämndes från början bara som snälltågslok, lok för blandade tåg samt större eller mindre godstågslokomotiv. Genom åren blev de olika loktyperna alltför många varför man år 1876 införde litterasystemet med bokstavsbeteckningar som angav vad det var för typ av lok De allra första åren hade man inga speciella godstågslok utan godset gick i de blandade tågen men efterhand som godstrafiken ökade blev man tvungen att mer och mer börja köra rena godståg respektive persontåg
De första loken vid Statens Järnvägar var B-loken. Dessa anskaffades inför trafikstarten år 1856. Loken var avsedda för så kallade, blandade tåg, bestående av både person- och godsvagnar Vid Västra Stambanans fullbordande, i augusti år 1862, insattes direkta snälltåg mellan Göteborg och Stockholm. Dessa gjorde färre uppehåll och bestod bara av personvagnar. Som dragkraft till dessa snälltåg beställdes år 1862 en ny loktyp, A, ett renodlat snälltågslok. Genom de goda erfarenheter man vid köpet av B-loken hade fått av firman Beyer, Peachock & Co i England, gick även denna beställning till nämnda firma.  A-lok nummer 57 "MUNIN" år 1880. Loket tillverkades av Beyer & Peachock och levererades till Statens Järnvägar 1864. Loket slopades 1906 och skrotades två år senare. Foto: Sveriges Järnvägsmuseum. Den nya loktypen var okopplad och med axelföljd 1A1-2, det vill säga, en löpaxel, följd av en drivaxel och återigen en löpaxel följt av en tvåaxlig tender. Loken hade invändiga cylindrar och slidskåp samt hade en drivhjulsdiameter på 1874 mm. De levererades med en enkel hytt bestående av en frontskärm och ett litet tak. Den första omgången lok, bestående av 8 stycken, levererades under år 1863. De registrerades vid Västra Stambanan som snälltågslok med inventarienumren 33-40. Som brukligt vid den här tiden fick alla loken namn "Vidar, Vanadis, Muspell, Sleipner, Blixten, Saga, Vala samt Heimdal. Alla namnen var hämtade ur den Nordiska mytologin, vilket även kom att gälla för de A-lok som levererades senare. Inför Södra Stambanans färdigställande, december 1864, beställdes ytterligare 8 stycken A-lok. Även den här gången var det Beyer, Peachock & Co som fick leverera. Loken levererades under 1864 och registrerades in i den nu gemensamma nummerserien som 56-63. I juli 1866 öppnades den första delen av Västra stambanan mellan Norrköping och Katrineholm. I september, samma år, öppnades även den första delen av Norra stambanan, Stockholm - Uppsala. För att klara dragkraften i det antal snälltåg som tillkom i och med dessa bandelars öppnande beställdes, från samma tillverkare, ytterligare 4 stycken A-lok. Leveransen skedde under 1866 och loken fick inventarienumren 74-77. Efterhand som statsbanenätet utvidgades ökade även behovet av dragkraft till de allt flera snälltågen. I juni 1871 blev Nordvästra stambanan mellan Laxå och Norska gränsen färdigställd. Bland annat detta bidrog till att ytterligare 4 stycken A-lok beställdes. Den här gången blev det den svenska firman Nydqvist & Holm i Trollhättan som fick den äran att svara för leveransen. De fyra loken levererades under 1870 och registrerades som nummer 99-102. År 1873 blev Norra Stambanan klar till Krylbo och samma år gjordes de sista leveranserna av A-lok till Statens Järnvägar. Ännu en gång fick Beyer, Peachock & Co svara för tillverkningen av 8 lok, vilka registrerades som nummer 123-130. Sammanlagt hade nu SJ 32 stycken A-lok. 28 stycken tillverkade av Beyer, Peachock & Co och 4 stycken tillverkade i Sverige av Nydqvist & Holm i Trollhättan. Medelpriset på de inköpta A-loken låg på cirka 44 000 kronor. Loktypen blev mycket omtyckt, även om en del gärna kallade dem för "spinnrockar" då loken hade benägenhet att slira. Detta på grund av att de endast hade drivningen på en axel. 15 stycken lok fick under åren 1881-1904 nya ångpannor och därmed det nya litterat Ab. Övriga lok fick littera Aa. De nya pannorna var inte identiska till sitt utförande varför man, år 1890, delade upp litterat Ab, i Ab1 och Ab2. De första snälltågen som trafikerade stambanorna hade inte större totalvikt än att de tillsammans med lok och 6 vagnar endast vägde 75 ton. Ökande trafik och ökande tågvikter gjorde att A-loken fick allt svårare att dra tågen inom givna tidtabeller. Med början från år 1875 började nya och tyngre  Boden, år 1893-1894. A-loket Ab1 nummer 60 "HÖDER" på väg mot Luleå med persontåg. Observera sommarvagnen som går som vagn två. Det var sådan här tjänstgöring som A-loket "degraderades" till, efterhand som de större snälltågsloken sattes in på de "stora" linjerna. Spåret mitt i bilden är "stambanan genom öfre Norrland". Det vill säga järnvägen från Stockholm. Stambanan är här alldeles nybyggd, då just den här bandelen, Långsele - Boden, invigdes den 6 augusti 1894. Foto: Stig Nyberg. snälltågslok, C-loken, att levereras varför
A-loken, efterhand, överfördes till lättare persontågstjänst.
Nu hade vikterna ökat så att bara loken, med tender,
vägde från 63 till 72 ton. Detta som jämförelse
med de första snälltågen där hela tåget
inklusive lok vägde 75 ton. 
Tar vi ett år och ett lok ur Svensk Järnvägsstatistik kan vi konstatera att lok nummer 33 "Vidar", år 1866, var i tågtjänst 202 dagar. Drog snälltåg 3966,8 mil och godståg i 0,9 mil samt i stationstjänst 63,5 mil. Sammanlagt genomlöpte loket 4031,2 mil varav 3967,7 mil med tåg fördelat på 317 tåg. Loket förbrukade 700,0 kubikfot (19,8 m3) ved för påeldning, 550151 skålpund (233,8 ton) stenkol för själva eldningen under tågtjänst. Kostnaden för ved och stenkol uppgick till 4432 kronor och 74 öre. Förbrukningen av talg och olja uppgick till 635,3 skålpund (270,3 kg). Detta till en kostnad på 548 kronor och 31 öre. Den sammanlagda årskostnaden för reparation och underhåll av lok och tender blev 5154 kronor och 9 öre.  Ritning över A-lok littera AB1.
 Retur till historiskt "rullande" innehållsförteckning  © Rolf Sten a_loken..html senast uppdaterad 2004-10-29 |
