Åter till föregående sida? Klicka i bilden ovan

Haparanda station, en återblick på åren 1915-1938 Haparanda station year 1915-1938

Föregående sida

Nästa sida

Haparanda station
Öppnad för provisorisk trafik den 18 juni 1915 och för allmän trafik den 1 december 1918.
    I och med järnvägens framdragande till Haparanda var ett gammalt projekt förverkligat.

Redan den 21 november 1894 överlämnade Konungens Befallningshavande i Norrbottens län en av samma läns landsting gjord underdånig ansökan, att Kungl. Maj:t täcktes anbefalla undersökning av terrängförhållandena för en järnvägsanläggning mellan Boden och Torne älv samt avlåta proposition till riksdagen om anslag för sortsatt byggande av norra stambanan till riksgränsen. Till stöd för sin hemställan anförde landstinget följande:
 ”Norra stambanans utsträckande till Tornedalen vore för Norrbottens län ett önsknings mål av den mest omfattande betydelse, varföre och länets hushållningssällskap hos landstinget gjort framställning om vidtagande av åtgärder härför.
     De trakter, genom vilka banan skulle framgå, och vilka omfattade Råne, Kalix och Torne stora älvdalar med deras bördiga jordmån, företedde redan nu en ganska betydande odling; men de inneslöto inom sig därjämte ofantliga vidder av odlingsbar, men ännu obrukad jord samt av myrmarker, vilka genom torrläggning med relativt ringa kostnader kunde göras fruktbärande.
     I en sådan bygd skulle en järnvägsanläggning mera än annorstädes visa sig såsom en mäktig hävstång för befrämjande av odling och framåtskridande; och med skäl kunde påstås, att länets stora naturliga tillgångar ej kunde komma till den omfattande användning, vartill de eljest kunde lämna tillfälle, med mindre länet kommo i åtnjutande av den stora förmån, som en, genom dess hela längd framgående järnväg, skulle lämna.
     Utom nu antydda förhållande skulle en sådan bana genom underlättad förbindelse mellan de båda till varandra gränsande länderna främja en internationell samfärdsel av gagn för båda länderna. Dessas belägenhet å ömse sidor om Bottniska viken medförde naturligtvis i ekonomiskt avseende en mängd beröringspunkter, och en så betydande föreningslänk som järnvägen skulle, till fromma för båda parterna, mäktigt befordra utvecklingen av bådas
ekonomiska krafter, på samma gång den skulle främja och än ytterligare befästa det goda grannförhållande, som ägde rum.
     Stambanans utsträckning till nordligaste delar av vårt land skulle därjämte komma att fylla en kulturuppgift av särskild betydelse. Den befolkning, so vore bosatt inom Norrbottens nordliga del, befinner sig uti många hänseenden i en mindre gynnsam ställning till följd därav, att densamma icke talade landets språk. Vid många tillfällen hade från den finsktalande befolkningen inom länet framhållits önskvärdheten därav, att lättade tillfällen måtte beredas densamma att förvärva insikter jämväl i svenska språket och från statens sida hade man sökt tillmötesgå dessa önskningar bland annat genom anordnande av skolor, i vilka svenskan vore undervisningsspråk. Klart vore, att om järnvägsförbindelse mellan ifrågavarande bygd och den övriga delen av riket komme till stånd, en väsentlig faktor vore vunnen till befrämjande av svensk odling i dessa trakter och ett medel givet att i avsevärd mån avhjälpa de kännbara olägenheter som för befolkningen i följd av anmärkta förhållandet förelåge.
     Om också den finsktalande befolkningen numera icke behövde känna sig isolerad inom sitt eget land, skulle likväl samhörighetskänslan genom en förbindelse av det slag, varom nu är fråga, än mera utvecklas och stärkas.
      Från strategisk synpunkt hade väl betänkligheter uttalats mot stambanans framdragande till riksgränsen, men dessa delades icke av alla sakkunnige, och det funnes numera näppeligen någon stat, som av strategiska skäl avstått från järnvägsförbindelse, även med de mäktigaste grannar. 
     Sverige och Finland hade i följd av sitt inbördes läge så många förbindelser, att de icke utan olägenhet kunde undvara ett på betydelsefullt förbindelsemedel som järnvägen.”
 
Denna framställning resulterade i att, sedan yttranden avgivits av de militära myndigheterna, Kungl. Maj:t i juni 1896 gav järnvägsstyrelsen i uppdrag att verkställa undersökningar och upprätta förslag till en järnväg från Boden till Morjärv. Arbetet med denna påbörjades 1898 och avslutades 1902.
     Byggandet skedde därefter i etapper; Morjärv – Lappträsk färdig 1910, Lappträsk – Karungi 1913, Karungi – Övertorneå 1914 och slutligen Karungi – Haparanda 1915 för provisorisk trafik, alltså 21 år efter det landstingets framställning gjordes.
     För allmän trafik öppnades bandelen Karungi – Haparanda den 1 december 1918.
 

 
 Året är 1915 och banbygget närmar sig Haparanda. Foto: Sveriges Järnvägsmuseum.
 
 

Åter till sidans början

Föregående sida

Nästa sida

Returtåg till innehållsförteckning

© Rolf Sten
haparanda_station_02.html senast uppdaterad 2010-01-09