Statens Järnvägar
Från januari 1857 härrör sig den tidigaste säkra källan om uniformer vid Statens Järnvägar. Då beställdes nämligen uniformsknappar från firman Dalhoff i Danmark. Dessa avbildade också ett lok på räfflad botten.

En annan tidig anteckning återfinns i "Beskrifning öfver Westra stambanan", tryckt i Göteborg 1859 och författad av Handelstidningens redaktör S A Hedlund och löjtnanten A W Edelsvärd - den senare hade bl.a. ritat stationshusen. Där kan man läsa: "Tjenstemännen igenkännas lätt genom den uniform de bära, som är mörkblå med hvita passepoiler och silfverknappar med lokomotif, hvarjemte, äfven till civila kläder, nyttjas mössa med silfvergaloner, däraf Stations­Inspektorerna nyttja 3 med ett broderadt lokomotif öfver. Förste ­Konduktörer nyttja två och Andre-Konduktörer samt Banmästare en galon kring mössan".

"Ordningsreglor"
I "Ordningsreglor" daterade den 18 juli 1862 och undertecknade av chefen för Statens Järnvägar, finns i första paragrafen:  "Stationsinspektorernas uniformstecken är blå mössa med 3:ne silfvergaloner. De till Stationsinspektornes biträde anställda Bokhållare, äfvensom Stationsmästare på de mindre anhaltstationerne, bära blå mössa med 2:ne silfvergaloner. Stationsbetjeningen utmärkes endast genom nummer å hufvudbonaden.
   Bantågen stå under ledning af Konduktörer af 2:ne grader, båda försedda med uniformsrockar med hvita knappar samt blåa mössor, hvarå Öfverkonduktörerne hafva 2:ne och Underkonduktörerne en smalare silfvergalon".

Detta är rätt kännetecknande för de tidiga järnvägsuniformerna, dvs. ofta bestod de bara av en mössa medan den egentliga uniformen saknades. Så småningom infördes dock även fullständig uniform, främst för de järnvägsarbetare som kom i direkt kontakt med allmänheten i tjänsten. Sålunda var det portvakter vid stationerna, konduktörer och packmästare som först fick uniformer. Lokpersonalen fick vänta ända in på 1870-talet innan speciell klädsel erfordrades av dessa.

Uniformer infördes helt vid vid SSB, Sveriges statsbanor (senare SJ) 1864. Från den 29 januari 1864 har vi en utgående skrivelse från Kongl. Civildepartementet, signerad av civilministern Gerhard Lagerstråle, som börjar sålunda:  "Till Chefen i Kongl. Styrelsen för Statens jernvägstrafik, Generaldirektören m.m. C. O. Troilius.
   På nådig befallning får jag härmed tillkännagifva, det Kongl. maj :t, i fråga om uniform för Kongl. Styrelsen för Statens järnvägstrafik och de under nämnda Styrelse lydande tjänstemän, funnit godt att till efterrättelse fastställa följande bestämmelser."

Lagerstråle har med andra ord undertecknat det första Kungl. brevet om bestämmelser angående SJ:s uniform. Som nämnt hade det redan före 1864 funnits vissa uniformsbestämmelser, fast de då inte varit fastställda genom kungligt brev.

Till vänster: Stationsinspektor vid SJ perioden 1864 -  1875. Foto: Sveriges Järnvägsmuseum.

Det bevingade hjulet, vid SJ krönt av en kunglig krona, gör sin entre som järnvägssymbol. Det blev nu normerande att bära uniform i större utsträckning och ej enbart uniformsmössa. Vid kungliga personers resor och dylika högtidliga tillfällen utkom särskilda order om klädseln, där det t.ex. kunde föreskrivas att:  "hvad Stat. Insp. hvidkommer skola de bära Uniforms-Mössa, svart frack och underkläder samt hvit halsduk och hvita handskar".

Samtidigt har stationsföreståndarna fått ett rött band kring mössan som tjänstetecken. Detta framgår av "Ordningsreglor" daterade den 5 september 1865. Stationsinspektorerna får guldgaloner om 16 och 13 mm allt efter stationens klass. Stinsen i Norrköping lär dessutom haft en uddig galon om 18 mm, ingen regel utan undantag. Beträffande de till synes underliga breddmåtten kan tilläggas att dessa utgår från tumskalan. Ibland används fö. ett annat mått, linier, vilket jag inte har kunnat konvertera till meterskalan.

1870-års reglemente
Utvecklingen av uniformeringen gick under de sista decennierna under 1800­talet från silver till guld. Silvergaloner och "hvita" knappar (silverknappar vitade med nitratiösning) behåller dock de s.k. betjente länge genom åren. Man indelade personalen i två kategorier utifrån vilken avlöningsklass de låg i, Betjänte och Tjänstemän. Denna indelning låg också till grund för uniformeringen och uniforms- och avlöningsreglementena går i hand. Det första egentliga Beklädnadsreglementet för "vid Statens Jernvägstrafik anställd betjäningspersonal" fastställdes den 5 april 1870.
Överkonduktör bibehåller två silvergaloner kring mössan, får tjänstgöringsnummer av "hvit" metall under en kunglig krona av samma ämne, syrtut med fäll krage, rundskurna uppslag, spetsiga fickklaffar med tre knappar och vita passpoaler på krage, ficklock och uppslag. Även byxorna har vita passpoaler.
Underkonduktör har liksom packmästare en galon.
Till vänster:"Tjänstgöringsnummer under kunglig krona".
 
Portvakt vid personstation blir finare uniformerad än geliken vid godsstation och bär syrtut samt har smal silvergalon kring mössan.
Kontorsvakter, notisbärare och telegrafbud - många järnvägsmän började i gamla tider sin bana såsom sådana - kan vid huvudstation få något finare kläde till kavaj och erhåller en silversnodd kring mössan samt vita passpoaler. Denna silversnodd är en reminiscens av den guldträns som bokhållare, senare stationsskrivare, hade på 1860-talet.
Förste banmästare har två, banmästare en silvergalon samt får liksom konduktörer använda syrtut, dock utan passpoaler.
Stationsförman har en tre "liniers" bred silvergalon och stationskarlar tjänstgöringsnummer i silver under en kunglig krona.
Banvakten uniformerades med den s.k. banvaktsplåten, en på bredden utdragen sköld med utstansat nummer samt krönt med en kunglig krona.
Till vänster: Kontorsvakt 1889. Foto: Det bevingade hjulets folk.

 

 

 

SJ banvaktsplåt med tjänstenummer

En personalgrupp som inte är omnämnd i 1870 års beklädnadsreglemente för SJ är lokmännen. Någon egentlig uniform hade de inte haft på 1860-talet. I cirkulär 420 av den 1 december 1874 bestäms emellertid att lokförareförmän, lokförare, eldare och eldarelärjungar "skola på Statens jernvägstrafiks bekostnad" förses med uniformsmössa med kokard av blå emalj och i denna en lokbild i silver (se nedan till höger) samt smala (3,5 mm) silvergaloner från fyra till en, allt efter de fyra graderna. Det är inte i text känt att det till detta skulle kopplas en kunglig krona men två fotografier säger så, ett föreställande lokmän i Stockholm och ett annat föreställande en lokeldare, senare förare, från Mjölby. De får vidare päls med knappar av ljusgul mässing med lokomotiv, den s.k. femöringen. (se bild till vänster).

 I cirkulär 509 av den 20 september 1876 bekräftas förut givna bestämmelser att stationsmästare skall i likhet med överkonduktör ha två galoner om mössan men istället för nummer och krona ett bevingat hjul av vit metall.

År 1878 utfärdades uniformsbestämmelser för styrelsens chef och ledamöter samt under styrelsen lydande tjänstemän i Kungl. brev dagtecknat den 1 juli samma år. Detta innebär i fråga om paraduniformen inget annat nytt än att vissa sedan 1864 nytillkomna befattningar blivit inplacerade på lämplig plats i bestämmelserna. Vad släpuniformen beträffar, kan man dock notera vissa förändringar. Släpuniformen var till skillnad från paraduniformen den uniform som bars under den dagliga tjänstgöringen. Sålunda har ”surtout" i det första Kungl. brevet nu ändrats till "surtout eller kavaj" och västen, som tidigare var svart skall nu vara blå eller vit. Surtouten (mod: Syrtut) är en slags rock försedd med ett sk. "löjtnantsbröst" där två rader knappar går i vinkel från axlarna i rad för att nästan mötas nere på magen. Vidare så har gradbeteckningarna på ärmuppslagen nu ändrats från att gå snett över armen till att gå runt om och bilda en vinkel uppåt. Vissa ändringar i fråga om galonernas antal och bredd har också vidtagits.
Generaldirektörens galon skall sålunda vara 1 ½ tum bred, byråchefen har fått en tredje galon, och denna skall vara tre linier bred, bokhållaren som ju tidigare bara fick ha en smal guldträns kring mössan, skall ha en 1 ½ linier bred galon på såväl mössa som på ärm uppslag. Samma beteckning har kontors- och stationsskrivare, som nu kommit med i bestämmelserna.

Enligt reglemente för betjente, fastställt den 26 juni 1889 får kontorsbiträde på mössa och ärm 5 mm bred silvergalon, portvakt vid personstation 30 mm silvergalon med i svart broderat två korslagda nycklar, gehäng med bokstäver i vit metall samt syrtut, kontorsvakt och notisbärare 3 mm silversnodd kring mössan samt överbanmästare bevingat hjul och två 10 mm silvergaloner.

Den 10 oktober 1898 fastställde kungliga majestätet nya bestämmelser om tjänstemännens parad- och släpuniform, den förra med bl.a. på kragen broderat bevingat hjul tillsammans med eller utan eklövsranka, trekantig hatt och svärd med det bevingade hjulet i parerskyddet, uddig 18 mm och slät 7 mm guldgalon för högre tjänstemän och för övriga 16, 13, 10 eller 7 mm. Frackens ståndkrage får nu om så önskas utbytas mot fällkrage. Stationsinspektor får nu förutom det tidigare bevingade hjulet även ha en eklövsranka på frackkragen samt guldgalon på byxorna. Samma gradbeteckning har för övrigt trafikinspektören, som nu fått sin uniformsfråga löst. Kappa ingår nu också i paraduniformen och skall vara av mörkblått kläde med två knapprader om vardera fem knappar framtill. Den har fällkrage och svart foder. Vintertid får den förses med pälsfoder och pälskrage av svart färg. På ärmuppslagen förses den med gradbeteckning av guldgalon som skall bilda en vinkel uppåt. Beträffande släpuniformen föreskrivs att kavajen respektive syrtuten och mössan skall ha samma gradbeteckning som paraduniformens kappa. Sommartid får man ha mössa med kulle av vitt tyg. Vintertid får pälsmössa användas. Den skall framtill vara försedd med ett särskilt pälsmärke kallad pälsplåt, en med mörkblått kläde överdragen plåt på vilken gradbeteckning, kokard och det bevingade hjulet eller i förekommande fall kunglig krona och tjänstgöringsnummer anbringas.

1909-års reglemente
Kring sekelskiftet 1800/1900 blir uniformsfrågan åter aktuell och uniformsreglementet revideras 1901 med ett antal smärre justeringar. För maskinavdelningen d.v.s. lokmännen bl.a. försvann mösskokarden med loket och ersattes av en dito bestående av blå emalj med vinghjul, trekronor och åskviggar av vit metall. Se bilden till vänster.
    I början av år 1908 framlägger en beklädnadskommitte som bestått av distriktschef B. O. Ekman, arkitekt Folke Zettervall och trafikinspektör C. E. Ström, sitt betänkande till styrelsen. Uppdelningen tjänstemän - betjente har försvunnit.
För tjänstemän av lägre grad föreslås bl.a. en mössa lik kustartilleriets och med ett 40 mm svart brett band av redgarn. Framtill skulle bäras ett märke, stort hjärtformat, bärande överst en krona, allt av gul metall, i fältet synes på svart botten det bevingade hjulet med gnistknippe och blixtar, omgivet av tre kronor, även det i gul metall. Vid mösskullens underkant föreslogs en passpoal, grön för ban-, röd för maskin-, och vit för trafikavdelningen.
Personal på distriktschefsexpeditioner liksom på administrativa avdelningen inte skulle ha någon passpoal alls.
Konduktör och tågmästare skulle kring mössan ha ett 40 mm brett svart band med 8 mm breda vita kanter. De skulle vidare få krage med vit passpoal liksom sådan på byxorna. Sommaruniform av blårandigt tyg s.k. kadetttyg, med gradbeteckning av mörkblå band.
Portvakts gehäng skulle få 10 mm guldgaloner, och tjänstemans av lägre grad nummer skulle anbringas på kragen. Galonerna föreslogs 3 mm breda, och utan galoner skulle banvakter, vagn- och stallkarlar, förrådsvakter och stationskarlar bli.
Generaldirektören skulle, ha 45 mm bred guldgalon med gul och blå kokard och därovan ett bevingat hjul.
Övriga tjänstemän av högre grad skulle jämte det bevingade hjulet ha ett 40 mm brett svart band av räfflat silke. Det bevingade hjulet av metall kunde utbytas mot samma emblem i guldbroderi och skulle i så fall alltid nedtill prydas av två eklövskvistar. Dessa tjänstemän skulle också bära passpoaler enligt samma system som tidigare nämnts. Kommittén inlämnade också förslag till en ny avsevärt vackrare paraduniform.

Kommitténs förslag gav anledning till mycket kritik i flera facktidskrifter, bl.a. "Svensk Järnvägs - Tidning" och "Järnvägen". Man motsatte sig främst de olikfärgade passpoalerna och ansåg gradbeteckningarna med fem olika galonbredder för invecklad.
Överdirektörerna hade exempelvis föreslagits få en bred och fyra smala och man undrade över huruvida inte uniformen vid SJ kunde monopoliseras för att undvika efterapning vid de enskilda järnvägarna. Att profilera sin verksamhet är som sett ingen ny företeelse. Man opponerade sig också mot valet av passpoalfärger; "Någon olämpligare färg än hvit för passpoalerna för trafikafdelningens personal kan man väl näppeligen hitta på. Huru länge skulle det dröja, innan dessa hvita passpoaler blefve svarta för den talrika personal, som har bangårds­magasinstjänst m. m. (---) Tågpersonalen har själf velat hafva bort passpoalerna, fast det nu varit af det skäl, att byxorna sedan ej kunde användas 'civila', utan att sys om. (---) Graderingen af stinsarna är rätt egendomlig. Alla stinsar a 2-4 kl. stationer (c:a 180 st.) äro hänförda till en grupp, men stinsar a l:sta kl. stationer, summa 2, säger två stycken, har man hänfört till en särskild grad".

Man hade till slut tre stycken förslag; styrelsens, Malmö-förslaget och Allanders, samtliga gällande tjänstemän av högre grad och skillnader beträffande kompositionen av mössmärke och galoner. Det nya beklädnadsreglementet trädde i kraft den 1 januari 1909 och har sedan endast undgått smärre detaljförändringar. Silver finns inte längre vid SJ utan alla har knappar och märken av gul metall. För alla avdelningar gäller i mössan ett bevingat hjul krönt aven kunglig krona med en blå och gul nationalkokard därunder, i ett antal förekommande fall skulle tjänstgörings - numret i gul metall anbringas här emellan. De olika avdelningarna utmärktes med särskilda rockslagsmärken. Stationsföreståndarna utmärkes med ett 20 mm högrött band runt mösskullen.

Nästa Kungl. brev i uniformsfrågan är dagtecknat den 10 juni 1910. En ny tjänstemannagrupp har nu kommit med i bestämmelserna, nämligen tågfärjepersonalen. Sålunda skall befälhavare på ångfärja på paraduniformens frackkrage ha broderat bevingat hjul jämte eklövsranka, under det att förste styrman bara får ha det bevingade hjulet. Befälhavare på ångfärja skall ha fyra släta galoner 10 mm breda, förste styrman tre släta galoner 10 mm breda och andre styrman två släta galoner, också de 10 mm breda.

Stationsinspektor på första klassens station får inte längre ha eklövsranka på frackkragen. För att förebygga en känsla av degradering har dock "Hans Maj:t Konungen funnit gott föreskriva att nuvarande innehavare av befattning såsom stationsinspektor av 1 :a klass må vara berättigad att fortfarande bära paraduniform enligt hittills för nämnda tjänstemän gällande bestämmelser". I fråga om kappans och syrtutens resp. kavajens gradbeteckning föreskrivs att galonen för färjepersonalen inte ska bilda vinkel uppåt utan gå parallellt med ärmens nedre kant.
Särskild sommaruniform får nu bäras. Den skall vara tillverkad av vitt eller blårandigt tyg, s.k. blekt hamptyg resp. kadettyg, och gradbeteckningarna skall utgöras av mörkblå band. För tjänstemän av högre grad försvinner gradbeteckningen i mössan, utom för generaldirektören och överdirektören. Övriga tjänstemän av högre grad får istället ett huvudband av svart silke med invävda krönta bevingade hjul, eklövskvistar och bokstäverna SJ. Mössan är vidare försedd med förgylld stormträns samt framtill ett bevingat hjul förgylld metall och därunder en gul och blå kokard, den s.k. nationalkokarden.

Ångfärjepersonalen har dessutom under national kokarden ett guldbroderat märke bestående av ett ankare omslutet av två lagerkvistar. I en tilläggsbestämmelse till det Kungl. brevet föreskriver styrelsen att stationsföreståndarbeteckningen för tjänstemän av högre grad skall utgöras av ett 35 mm. brett rött band och för pälsmössa aven med mörkblått kläde överdragen plåt omgiven aven högröd veckad sidenkant av 12 mm. bredd.
Till vänster: Tågklarerarens sommaruniform använd under åren 1921 - 1956. foto: Sveriges Järnvägsmuseum.

1921-års reglemente
1920-1921 nedlades mycket arbete på förslag till omarbetning av uniformsbestämmelserna. Efter en mängd utredningar, remisser och yttranden blev resultatet att det gamla gradbeteckningssystemet bibehölls oförändrat. 1921 kommer ett nytt reglemente vid SJ som i huvudsak är detsamma som förgående men nu är tjänstgöringsnumren i mössan och tågbefälets gula passpoaler borta. För de högre graderna skedde den ändringen att det bevingade hjulet och kokarden försvann och ersattes av ett märke definierat sålunda: "Ett i guld broderat märke bestående av ett bevingat hjul, vars vingar omsluter de å riksvapnet förekommande tre kronorna, samt däröver en kunglig krona" (se bild till vänster). Sommarrocken hade ju sedan 1910 gradbeteckning bestående av mörkblåa band på ärmarna. Dessa slopades nu och i stället skulle sommarrocken ha axelklaffar med guldgaloner i vinkel tvärs över klaffen till samma antal och av samma utseende som på kappans ärmar.

 Tågfärjebefälet fick 1928 ett nytt mössmärke och samtidigt ändrades däckbefälets gradbeteckning på ärmarna dithän, att den översta galonen försågs med en på kant stående fyrkantig ögla.

1929 beslöt Kungl. Maj:t vissa ändringar i fråga om galonernas antal och utseende varom kan nämnas att överinspektor skulle ha en uddig galon 18 mm bred, en slät 3 mm och en slät 7 mm samt trafikinspektör och vissa tjänstemän i styrelsen i närliggande grader en uddig galon 18 mm bred och en slät 7 mm bred.

1954-års reglemente
Trots de mindre ändringar som efter hand kom till stånd förlorade uniformsfrågan aldrig sin aktualitet. Men den genomgripande revision som alla såg erforderlig måste gång på gång ställas på framtiden. Orsaken härtill var bl.a. mellankommande utredningar, som kunde få betydelse även för uniformsfrågans lösning, t.ex. 1948 års personalkommission och 1949 års tjänsteförteckningskommitte. Genomförandet av tjänsteförteckningsrevisionen 1952 kom att få ganska horribla följder för det då rådande gradbeteckningssystemet. Sålunda hade alla stationsinspektorer samma gradbeteckning, trots att de var differentierade i sex olika lönegrader från Ca 23 till Ca 32. Alla underinspektorer hade likaså samma gradbeteckning, oavsett om de var placerade i lönegrad Ca 23, 25 eller 27. Vid befordran kunde ganska egendomliga förhållanden uppstå. Om t.ex. en stationsinspektor i Ca 23 erhöll befordran till underinspektor i Ca 27, så måste han sprätta bort en av de tre galoner han varit berättigad att bära som stationsinspektor - underinspektorn var visserligen placerad fyra lönegrader högre men fick bara ha två galoner.

1954-års mössmärken Ingen gradbeteckning.	En granbeteckning.	Två gradbeteckningar. Den blå plåten som kunde skjutas in bakom mössmärket indikerar att bäraren för tillfället tjänstgör som tågbefäl-havare.	Tre gradbeteckningar. Den röda plåten som kunde skjutas in bakom mössmärket indikerar att bäraren för tillfället tjänstgör som tåg-klarerare.

I början av 1954 ingav också Järnvägsstyrelsen till kommunikationsministern ett förslag till nya uniformsbestämmelser. Beslut i frågan följde i ett Kungl. brev av den 5 november 1954 och ett nytt modernare reglemente togs fram. Båtmössa blev vanlig och mössgarnityret ersattes av ett enda märke bestående av ett högsträckt bevingat hjul med gradvinklar, 0-3 samt i förekommande fall med broderade mössmärken likt 1921. Intressant att nämna är att man för bl.a. el-avdelningen tog fram ett märke av plast för att undvika elektriska överslag och skador.

1973-års reglemente
1973 kom nästa reglemente, väldigt lik det gamla till utseendet men nu ersattes gradbeteckningarna i mössmärket av rikets tre kronor (bilden till vänster). 1985 kom åter det bevingade hjulet till heder i ett modernt uniformsreglemente med jackor och parkasar, blå-röda skjortor och uniformsplikt för lokförare (bilden nedan till vänster). Med avregleringen av järnvägsmarknaden och delningen med Banverket 1988 ville man från SJ fjärma den kungliga kronan och ett nytt designprogram tog fram. Resultatet blev dagens SJ-logo, av många kallad Den döende svanen eller Falukorven. Uniformerna började bytas fullt ut 1991 (jag känner inte till något reglemente). Uniformsgarnityret var i början av gul metall men har sedan ersatts med dito av vit metall. Man ville snart särskilja vissa trafikslag och personalen på X2000­tågen fick en egen uniform, vilken i viss mån har stått modell för den som används idag. Personalen på Kustpilen, Y2-tågen som först gick på Blekinge Kustbana (Karlskrona)-Malmö C bytte också tidigt sin blåa SJ-uniform mot en likadan i en brun-röd färg.

Den kritik som möjligen kan riktas mot dagens uniform är att den på intet sätt är utmärkande, vilket i mycket har varit ett önskemål från en kanske inte längre så stolt personalkår. Man kan inte längre direkt se på tex. en lokförare att han tillhör SJ, om han inte tydligt på egen inrådan bär ett tjänstetecken eller namnbricka, där f ö namnet i stor grad försvunnit och på densamma står numer endast funktionen, t ex. Lokinstruktör. Något mer profilerad är tågpersonalen men kritik kan vara att dessas kostymer kanske mer hör hemma i en hotelllobby. Till sist verkar även uniformsmössan försvunnit, i vilket vi kan fundera över senare.