Åter till innehållsförteckningen? Klicka i bilden ovan

De smalspåriga bruksbanorna i Limhamn Av Rolf Sten

De smalspåriga bruksbanorna i Limhamn

På 1860-talet uppgick antalet kalkbrott till nästan 50 stycken. Kalken lastades på båt vid en enkel hamn i Limhamn.
   Transporterna var mycket orationella vilket föranledde att ägarna till de olika kalkbrotten gemensamt kom överens om åtgärder. En ny lastbrygga anlades 1872 vid hamnen och en smalspårig bana, 891 mm, bestående av tre grenar förband lastbryggan med de olika kalkbrotten. Spårens längd uppgick till 5 kilometer och banan togs i bruk 1 januari 1873.

Efterhand utökades verksamheten, speciellt sedan Skånska Cementaktiebolaget bildades 1871.
   1888 började Skånska Cement AB bygget av en stor cementfabrik i Limhamn. Den stod klar två år senare
   Förutom det kalkbrott som Skånska Cement AB öppnade fanns även Annetorps Kalkbruks AB och Malmö Kalkbrotts AB. Genom omorganisationer, köp och försäljning av olika kalkbolag kom slutligen Skånska Cement AB att 1916 bli ensam ägare till det stora kalkstensbrottet vid Annetorp. Här anlades 1903 två kalkugnar vilka i sin tur 1948 ersattes av två nya. Man investerade även i ett kross- och sorteringsverk och en puderkalkfabrik.
   Hamnen i Limhamn har efterhand och i takt med industrins behov byggts ut.

Cementfabriken i Limhamn 1924. Foto: Svenska Järnvägsföreningens minnesskrift 1876-1926.

Spårsystemet växer
I takt med utvecklingen har även det ursprungliga spårsystemet byggts ut.
   1894 ändrades sträckningen av spåret mellan Limhamn och kalkbrottet i Anneberg och året därpå införde man ångloksdrift. De första ångloken var begagnade som inköpts från Danmark.
   Att spårsystemen blev mycket omfattande framgår av att 1896 var längden 3 km, 1900 var längden 6,4 km, 1910 hade en ökat till 10 km för att 1915 uppnå sin största omfattning 38,9 km. I dessa siffror ingår både fasta och flyttbara spår.
   Den stora mängd avfall som bildades vid kalkbrytningen måste på något vis bortforslas. Åtskilliga ton användes som fyllning vid hamnbyggnaderna samt vid nybyggandet av Malmö – Limhamns Järnväg. Med tiden blev man tvungen att bygga två spår från kalkbrottet till Lernacken dit man under många år körde avfallet. Detta upphörde i mitten av 1940-talet varefter dessa spår revs.
   1950 drogs ett normalspår från MLJ ner till kalkbrottet. På en sträcka av 400 meter närmast Limhamn byggdes spåret som ett treskensspår. Detta på grund av att banan gick genom bebyggelsen och det fanns inte plats för att lägga två spår bredvid varandra. På sträckan närmast Limhamn korsade spåret hela nio gator. Från början sköttes bommarna vid dessa korsningar manuellt men senare monterades automatisk bomfällning. Den täta tågtrafiken medförde vissa dagar ända upp till nittio bomfällningar!

Bilden från början av 1910-talet visar ett  typiskt tvåaxligt bruksbaneånglok nere i kalkbrottet.
   Mannen på loket är Efraim Lindell morfar till kortets ägare. De båda andras namn är inte kända.
   Efraim föddes 1887 i Limhamn och dog 1954. Han var äldste sonen i en stor barnaskara. Av syskonen hade ytterligare en (Axel) järnvägsanknytning eftersom han konstruerade järnvägsvagnar hos Kockum i Malmö.
   Efraim Lindell gjorde sin militärtjänst i flottan och gick sedan som civil på sjön, först som eldare och senare som maskinist. Han seglade mellan England (Sunderland) och Ryssland (St Petersburg) bland annat. Cirka 1912-13 gifte han sig med min mormor Johanna och gick då förmodligen i land och började troligtvis som lokförare på kalkbrottsjärnvägen vilket ju bör ha varit närliggande med den bakgrunden. Han tog tidigt körkort till bil och övergav lokförandet till förmån för att bli lastbilschaufför på Limhamns Aduceringsverk gissningsvis någon gång på 1920-talet.
   Om någon känner igen de övriga personerna på bilden ta gärna kontakt med och meddela deras namn.
Foto: Hans-Olle Nilsson 

Lok och vagnar
Dragkraften till tågen bestod under många år av ånglok. Under åren har det funnits sammanlagt 18 ånglok, de flesta var tvåaxliga men även treaxliga lok har förekommit.
   Vagnparken var omfattande. 1885 fanns det cirka 120 vagnar som lastade en kvarts kubikfamn. 1890 hade antalet ökat till 183. 1900 bestod vagnparken av 606 vagnar. Flest vagnar var det 1920 då det var 966 stycken.
   Runt 1950 bestod vagnparken av 40 stycken dansktillverkade vagnar som vardera lastade fyra ton samt 383 stycken tippvagnar som vardera lastade två ton.
   För interna persontransporter fanns det två personvagnar, den ena inköpt 1891 och den andra 1918.
   1949 elektrifierades bansträckningen mellan kalkbrottet och Limhamn och som dragkraft anskaffades fem stycken ellok.

Nedläggning
1967 upphörde trafiken på banan mellan kalkbrottet och Limhamn då järnvägen ersattes av ett underjordiskt transportband.
   Efter nedläggningen revs 891 mm spåren medan normalspåret behölls.
   1969 samlade Skånska Cement AB cementrörelsen i ett nytt bolag, AB Cementa. 1973 uppgick AB Cementa i Industri AB Euroc, 1991 ändrat till Euroc AB.
   1978 upphörde tillverkningen av cement i Limhamn och man övergick i stället till tillverkning av kalkprodukter.
   Senare användes den gamla cementfabriken till distribution av cement från Ölandsfabriken i Degerhamn samt från fabriken på Gotland, Slite.
   Driften vid kalkbrottet och krossverket lades ned 1994.

Ovanstående karta är ett utdrag från den ekonomiska kartan från 1914. De gröna linjerna utvisar bruksbanespåren. De gul/svarta linjerna visar de normalspåriga industrispåren samt Malmö - Limhamns Järnvägs Spår mot Malmö Västra.

Åter till sidans början

Föregående sida

Nästa sida

 

Returtåg till innehållsförteckning

© Rolf Sten
mlj_snabbf_02..html senast uppdaterad 2021-04-25