Rallare vidDala - Hälsingland Järnväg, DHdJ, berättar . Navvys at DHdJ

Åter till innehållsförteckningen?
Klicka i bilden ovan!
DHdJ, Dala - Hälsinglands Järnväg

Av Rolf Sten

Rallare vid DHdJ berättar (navvys at DHdJ) (2002-06-19)

Ja, många var dom som byggde banan och vad kan inte bättre beskriva lite om deras vardag än följande artikel.
Den var skriven av signaturen H. N. och införd i tidningen Signalen år 1948 i samband med att banan firade 50-års jubileum

GAMLA RALLARE I BERÄTTARTAGEN
1896 började man staka för Dala-Hälsinglands järnväg och på sommaren 1897 utplacerades första de rallarlagen. Det var ett nytt och rörligt arbetsliv, som därmed kom in i de lugna skogsbygderna i Dalarnas och Hälsinglands gränsbygder. Livligast var det år 1898, då den största delen mark bröts för banan.
   Då det nu är 50 år sedan Dala-Hälsingebanan byggdes, kan det ha sitt intresse att höra något berättas om den tiden, och signaturen har med anledning därav vänt sig till några gubbar i Ore, som var med och byggde banan, och bett dem berätta sina minnen från den tiden. Jag anser att detta rentav som en angelägen uppgift, innan alla de gamla rallarna- som i hårt arbete bröt denna viktiga förbindelseled mellan bygderna - faller undan.
   78-årige Gustaf Uhlin sitter vid köksbordet och berättar, att första året var med i banbygget, alltså 1897, var han med i ett lag som uteslutande höll på med jordschaktning. Då skulle det egentligen vara 11 timmars arbetsdag och dagpenningen var 2:50 om dagen. Det var mycket på den tiden i förhållande till den lön, som jordbruket och skogsarbetet gav. Året därpå blev Uhlin med i ett stenarbetarlag, som kom upp i en dagpenning på hela 3 kronor, som de tyckte var storslaget. Innan banan var färdig sjönk arbetstiden till 9 timmar om dagen och en avlöningsperiod tjänade Uhlins lag - ty han vart lagbas med tiden - hela 6 kronor om dagen.
   När arbetet vid D.H.D.J. var färdigt kom Uhlin in på smalspårsbygget mellan Woxna och Lobonäs och därifrån till Wallvik - Hå. Då hade åren hunnit ända till 1909.
   - Det var det året storstrejken bröt ut, säger han, och jag glömmer aldrig när arbetsgivarna kom och tog av oss sprängämnena, som dom inte längre tordes låta oss ha hand om.
   I fråga om rallarnas levnadsvanor berättar Uhlin, att det också fanns rallare, som arbetade för nykterhetssaken. Collins lag, som gjorde skärningen nedanför Östanviksvägen, var ett aktat nyktert lag. Och det var rallarbasen och smålänningen C.O. Collin, som bildade nykterhetslogen "Stå Fast" i Östanvik, som består än i dag och har firat 50-årsjubileum i år. Collin hade dock god hjälp i O.H. Flink och C.V. Carlsson, som var med i samma lag.
Navvys at Östanvik year 1898. Collins team.
Rallare i trakten av Östanvik 1898. Rallarbasen Collins lag bestod mest av Östanviksbor. C W Karlsson kör hästen. Till vänster om hästen O H Flink. Av de fem i mitten kan den mellersta eventuellt vara Collin. Foto ur tidningen Signalen.

- Jo det var nånting annat än nu det i fråga om folk och liv på den tiden, säger Hed Mats Karlsson, eller Bäck-Mas som han dagligen kallas, och går in i kammaren efter två stora kort, som han satt inom glas och ram med motiv från banbygget.
  Det var Värmlänningar och skåningar och blekingar och masar och hallänningar och fan vet allt vad dom var ifrån, som knogade i rallarlagen. Men mest var det smålänningar. Dom såg man överallt. Snåla som satan var dom men tarva på sprit. Men annars var rallarna inte knussliga.
   Själv var jag med i gruslastarlaget vid Nordvik, där vi var 44 man. Vi lastade 8 grussätt om dagen och varje sätt tog dom 22 vagnar. I betalning fick vi 1:10 per vagn, och varje man lastade 4 vagnar i skiftet. Det var alltså en dagsförtjänst på 4:40, som var en väldigt fin dagpenning på den tiden. Nästan jämt var det kappkörning i lastningen och smålänningarna var specialister på att lasta grus. Dom började med att slänga opp en rygg i mitten på vagnarna och sen lastade dom, så att gruset fick rasa undan för undan. På det viset ökade det bättre i vagnarna och grusknopparna blev liksom stående på kant. Det låter litet konstigt, men det är ändå så, att det går an att lasta grus på olika vis. Nåja, vi lärde oss ju alla knep vi också med tiden, så smålänningarna vart inte värst för jämnan. Men till att börja med slet vi ont, vi som var ovana.
    Vid grusgropen fanns det två matserveringar, så ingen av lastarna behövde ha några besvär med maten. Bull-Mamma från Orsa skötte den ena serveringen, och en värmländska, som var gift med en rallare, den andra. Det var fruntimmer med ruter i det, som inte blygdes ta en sväng med rallarna, nästan vilken tid som helst på dygnet. Anders Tjäder från Lenåsen var dragspelare och allt som oftast var det dans på serveringarna.
   Ola Persson från Blekinge var bas för gruslastarlaget. det var en rallare, som hade varit med vid många järnvägsbyggen och han hade stor respekt med sig.
   Samma år jag gjorde rekryten, fortsätter Bäck-Mas, arbetade jag vid Altsjön. Men där var det sämre förtjänst och den högsta dagpenningen vi kom upp till var 3 kronor, annars höll den sig kring 2:25 och 2:50.
   Ja, det var trivsamt att vara rallare, säger han till sist, och det var en trevlig tid hela banbygget. Nog fanns det ömse sorters figurer bland rallarna, det är ju klart. Och nog var det fattigt och djävligt och mycket fylla och elände, men nog var folk mycket nöjdare och belåtnare än nu - och hade mycket roligare. Dom hade mera umgänge med varann och var i lag allehopa. På det viset var det ömse roligheter. Nu bildar dom grupper och är för sig själva, och den ena villa vara för mer än den andra. Då dugde det att dansa i vilken lada som helst. Och tänk vad rallarna dansade och sjöng. När dom gick till balerna brukade dom komma sjungande i hela lag med en dragspelare i spetsen.
   - Jag började i ett nybyggnadslag mitt nedom Jogsel, berättar Anders Sandberg, och Lars-Knut-Mats var bas i laget. Allihopa i laget var vi orekarlar, utom två värmlänningar. Till börja med var det svårt för oss, som var infödingar, att få bli med i samma lag som yrkesrallarna och våra lag kallade dom för bondlag. Men med tiden vart det annorlunda och när banan var färdig och många av gammelrallarna flyttade till Luleå -Ofoten - banan, så var dom envisa att vi också skulle följa med.
   Det var ett jäkla bestyr med pengar många gånger, fortsätter han, och när dom inte kom med likviderna, som dom skulle, brukade vi strejka. En gång låg vi inne för den orsaken och jag minns så väl när Sandell, som var schaktmästare, till sist kom med avlöningarna. Då viftade han på håll med plånboken och ropade: "Här är pengarna, pojkar."
   Men brännvin var det gott om. Det kostade 1:10 litern och utlämningsstället var i Ovanmyra. Där fick man köpa så mycket som helst. Jag minns särskilt en gång under tiden vi bodde i Jogsel att en sörlänning var iväg till Ovanmyra och köpte brännvin, så mycket han kunde frakta. Sen han kom hem vart det förstås festa av och på natten blev det osämja och slagsmål mellan yrkesrallarna. En stor och stark sörlänning vart vildsint och slog för runt med vad han fick tag i och jag minns att på morgonen, när vi vaknade, så hängde ett fyrbent säte till hälften ute genom ett sönderslaget fönster i Svär-Lars-Eriks stuga. Sörlänningen begrep naturligtvis att länsman skulle komma, och tidigt på morgonen stack stack han iväg från Jogsel. Men innan han stack iväg skramlade rallarna ihop 60 kronor åt honom, och i den skramlingen var alla med. Nåt "tjur" fick det aldrig vara mellan rallarna, hur osams dom än kunde vara i fyllan. I alla fall hann sörlännigen inte mer än ge sig iväg förrän länsmannen var där och skulle tá han. Men då var han ju borta.
    Det största missödet under järnvägens byggnad inträffade på våren 1900 vid Prästtjärn i närheten av Furudal. Axel Persson var med i tipparlaget och han berättar om händelsen:
   - Det var så att ett lok hade gått ut med 4 lastade vagnar på tippen, och vi var 11 man som arbetade på varje vagn. Just när vagnarna befann sig på banken över tjärnen märkte vi hur spåret började sjunka - litet sakta. Men ingen fäste sig nå´ särskilt vid det. Så med ens sjönk hela banken med vagnar och spår och rallare och alltihop, ned i tjärnen. Loket blev dock kvar på det torra, tack vare att kopplet sprang av. Själv trodde jag säkert att min sista stund var kommen, och än idag kan jag inte fatta hur alla 44 mannarna kunde klara sig med livet. När jag kom upp till vattenytan flöt det hattar och mössor och träskor och rallare om vartannat i det lortbruna vattnet. Men när alla kravlat sig opp, såg vi ju att ingen fattades, men vagnarna och banvallen var försvunna.
   En del rallare vart sjuka efter det hastiga kallbadet, och det var bara olustigt i tipparlaget efter den otrevliga händelsen, så ett tag såg det ut att hela laget skulle spricka, slutar han.
   Men rallarna var en rörlig skara, och när Dala - Hälsingebanan var färdig drog nästan allihopa sina färde. Det var många och blandade minnen de efterlämnade och själva var de blandade människor. Men främst var de arbetskarlar, som kunde bygga järnväg..

Signaturen H. N.

Föregående sida

Nästa sida

Returtåg till innehållsförteckningen