Åter till föregående sida? Klicka i bilden ovan

SJ- kamp mot snön Artikeln nedan är ett reportage gjort av Thord Olsson och var infört i tidningen "Signalen" nummer 8 1953. Den påminner oss om att snö, kyla och järnväg ofta innebär förseningar. Som resenär är det då bra att ha tålamod!

Första sidan på Signalen nummer 8 1953 pryddes av bilden till vänster. Den visar den ångdrivna snöslungan, A5 byggd 1944, som går främst, följd av spårrensare, ånglok och personalvagn.


- Det går fint det här, kvickt och bekvämt. T. o. m. losskorpad, hårdpackad snö rår ”snowboyen på, den suger upp och sprutar ut snön, på lastbilen med väldans fart. Undrar just hur många man den sparar in?
Banarbetare Ture Wennberg, Sundsvall, som förr mest använde skoveln i snöröjningen enligt det dåtida, starkt manuellt betonade, systemet, bar blivit maskinskötare på äldre dar når snötopparna sätter in. Han är en av de tusentals mannar som under de senaste veckorna mobiliserats för SJ:s jättelika snösväng. Vintern norrut, särskilt på ostkustbanan, har ju varit nästan rekordartat, filmbulaktig med täta, tjocka snöfall och köldperioder omväxlande. Men numera behöver han inte träna upp musklerna i armar och rygg med dessa monotona lyftslängningar såsom tidigare utan ban går sakta manövrerande en ettrigt dånande, liten schweizisk ”snowboy” med utmärkt arbetsförmåga och, ser snösträngarna på den sundsvallska centralbangården snabbt rinna över på lastbilsflaken.
Ja, också för snöröjningen vid SJ har nu inletts en rationalisering, som sannolikt kommer att åt verket inbespara miljoner kronor årligen - därtill på plus-sidan även minskade tågförseningar, tidigare klargjorda bangårdar och linjer, mindre trassel med lokskador etc. Självklart går denna nya rationaliseringsgiv ut över banarbetarkåren, som hittills haft goda arbetstillfällen under snöruschperioderna, eftersom personalstyrkan för snöröjningen kommer att beskäras successivt alltefter mekaniseringens ökning. De nya metoderna som skall tillämpas ger dock större effektivitet och det är inga småsummor som snön kostar SJ: exempelvis vintern 1950-51 blev det 9 miljoner kr enbart för själva snöröjningen, vartill kom övertidsersättningar för också ma- och ta-personaI (tågförseningarna!), reparationer av lokskavanker o. s. v. Sammanlagt uppgick de av, snön orsakade merkostnaderna denna vinter. till 12-15 miljoner kr.

Bilden ovan: SJ:s största snöslunga litt A5 hemmahörande i Skåne, sattes för första gången i arbete på Ostkustbanan efter de våldsamma snöstormarna där under första februariveckan. Här kommer på Svartviks station först imakarplogen och skjuter snön in i spårets mitt - i bakgrunden följer snöslungan, spårrensare, lok och personalvagn i tur och ordning
Bilden nedan: Den stora snöslungan har betydande effektivitet och kan borra sig igenom drivor på 2 - 3 meters djup. Här piskar aggregatpropellerna upp snön som ryker i en jättebåge - cirka 20 meter hög.

    Den här perioden lär inte bli billigare och man förstår orsaken. Visst har det varit snöstorm och trafikkaos i Stockholm men reser huvudstadsbon på norra stambanan (för säkerhets skull) och sen vinklar av till Sundsvall, upptäcker han att de så omskrivna stockholmska, snösensationerna varit bara lapprisaker jämförda med förhållandena på ostkustbanan. Där, ligger snön metertjock överallt, på sina håll, hopdriven och packad till dubbla djupet ett för naturlyrikern imponerande vinterlandskap med vykortgranna motiv vart ögat når snötyngda granar som jättekulisser i skinande vitt utefter banan och slätternas drivor bildande de mest fantastiska formationer - men SJ mannen blir bister. På bangårdarna manshöga snövallar som kan göra växlingsjobbet till en ofrivillig lek med döden och vagnssyningen ganska illusorisk och så det tysta kravet: tågen måste fram -resenärerna bannar och klagar! Och knappast har man hunnit att någorlunda röja undan snömassorna här uppe förrän en ny ”dämp” kommit och blockerat stationerna.


Att se snöslungan i aktion är ett imponerade skådespel: väldiga moln av ånga och rök från slungan och loket samt av snö ryker och försämrar givetvis sikten mycket för personalen.
 
   Det har knogats, svettats och säkert sagts en del fula ord. Men om det inte endast varit snön - den har spräckt tidtabellerna - men sen bar de ofta följande starka köldknäpparna (25-30 minusgrader) betytt hårdare påkänningar på loken och därmed gångtidsförluster, behov av dubbla lok och ersättning etc.
- Ja, det här är den värsta vintern jag varit med om och ändå har jag bott 12 år här uppe, säger lokförare Gunnar Åslund, Sundsvall. Han själv körde fast den 4 februari i en 2,5 meter djup driva i en skärning strax före norra infarten till Njurunda, i gott sällskap med snöplogståg. Och så har det inträffat titt och tätt på ostkustbanan - en dag var exempelvis norrgående stockholmståget 12 timmar försenat efter att ha blivit sittande i snön.
Bilden till vänster Vintern har varit mycket hård, inte bara massor av snö utan också besvärliga, bitande köldperioder som minskat lokens dragkraft och vållat annat trassel. Här försöker ett par ma-mannar att värma upp en hopfrusen kylbehållare på Sundsvalls station - nära en timmes försening av snöslungståget!

   Inom Hela IV distriktet har också just ostkustbanan i vinter varit mest utsatt. I snart tre månader har snöröjningen där pågått för högtryck. Och ,då snöstormen under första..
februariveckan piskade in nya massor från havet och avsevärt hämmade trafiken, förstärktes den mekaniska beredskapen med SJ:s största snöslunga, Litt. A 5, sam hämtades upp från Ystad. Den är av canadensisk, typ och egentligen avsedd förde speciella förhållandena i Skåne - där brukar ungefär vart sjunde år komma fruktansvärda snöstormar som inga. plogar kan klara upp på grund av den hårda blandningen med jord - men nu blev denna stora, ångdrivna snöslunga på 104 tons vikt en bra komplettering av distriktets egna mindre snöslungor. På femdagar fixades grovjobbet på sträckan Sundsvall- Gävle. Men ännu -i mitten av februari - hade man med de återstående detaljarbetena för snöröjningen ”fullt opp” åtminstone en månad till.
Bilden nedan: På fem dagar klarade Skåne-slungan grovjobbet på sträckan Sundsvall - Gävle. Här samspråkar maskiningenjör Nils Ström, Ånge, expert på snöröjning, med lokförare Erik Hell på det ånglok som drog inmakarplogen.

IV distriktet torde ha SJ:s bästa snöberedskap och det är ingenting att förundra sig över, ty maskiningenjör Nils. Ström, Ånge, lär vara verkets främste expert på området och är f. ö. ledamot av en särskild kommitté för att utreda snöröjningsproblem, främst att rationalisera arbetet. Han har i några år sysslat med dessa frågor och på senaste tiden gjort hemmadistriktet till en experimentscen för nya arbetsmetoder. Dit upp har kommit olika maskinella hjälpmedel för att provas, ibland även splitternya konstruktioner. Han har också själv ”fuskat” i uppfinnaryrket och blivit pappa till den s. k. Ånge - slungan, som just nu bestått generalprovet med den äran. Av allt att döma kommer den att i något modifierad form få åtskilliga kopior inom de snörikare SJ-områdena. Ånge -slungan blir kanske 8-10 gånger billigare i tillverkning än litt. A och är också betydligt smidigare och mindre kostnadskrävande i användning, även om den inte förslår mot rena katastroffall.

Bilden Nedan: En god rationalisering: banarbetare Ture Wennberg, Sundsvall, lastar på en lastbil losskorpad hård snö med en schweizisk "snowboy", medan andra banarbetare hackar loss tilltrampad snö.
Medan vi söderut från Sundsvall följer med den stora Skåne-slungan, som spottar ut väldiga moln av ånga och snö - en vit, tjock snöbåge sprutar över även de högsta grantopparna efter spåret -attackerar vi maskiningenjör Ström med en rad frågor och får besked:
- Arbetsprincipen för snöröjningen? Ja, när snön kommer är det ju a och o att först använda spårrensare i vissa person- och godståg och att hålla tågspåren rena samtidigt som växlar och korsningar snabbt måste rensas. Oftast sker det senare manuellt men en gammal metod med s. k. blåsspett har åter kommit till heders. Därigenom kan man samtidigt utföra två moment: dels att hacka bort snön och dels blåsa bort den med tryckluft. Men så kommer det mera snö och vingplogarna tas i bruk, även på bangårdar. Men de går också till sist bet: -snön blir nästan stenhård i skärningarna eller plogningsvallarna så höga att snön bara rasar ner igen. Då är turen kommen till de roterande snöslungorna. Den största utgör som sagt Skåne-slungan men den har några syskon i fjälltrakterna, tunga don med 500-700 hkr:s motoreffekt. I normala fall, d. v.s. under icke alltför svåra snöförhållanden, går först en imakarplog som skjuter snön in i spårets mitt och som dras av eget lok. Sedan kommer snöslungan och sprutar snön åt önskat håll, maximilängd 60 meter. Därpå följer spårrensaren, så det påskjutande loket och sist eventuellt en personalvagn. Under särskilt besvärliga situationer, t. ex. vid hård och hög drivbildning i skärningar, går snöslungan först och borrar sig sakta igenom, även om det skulle vara 3 meter djupt.
- Och nu har vi en svår snövinter igen. Värst har det varit på ostkustbanan, där den hårda blåsten österifrån packat ihop snön mycket, men mö har det varit gott om över hela distriktet. Vår ”Ånge-slunga” har också varit i farten sedan december månad och nu har 100.000 ton eller en halv miljon kbm kastats bort. Den har en kombination av slungaggregat och inmakningsanordning, väger 18 ton och har en bensinmotor på 140hkr. Manövreringen sker genom tryckluft och tack vare rullager kan den gå t.o.m. i snälltåg, varför man snabbt kan sätta in den på aktuella punkter. Den har gjort god nytta inte bara ute på linjen utan också på bangårdar.

Bilden ovan: En stark insats av tillfällig personal, åkare och lastbilar har varit nödvändiga för att snösvängen skulle klaras någorlunda gott. Här får unga grabbar i Njurunda sina arbetstimmar för dagen noterade av kontorist Elis Johansson.

     Så långt miö Ström! Och att ”fortsättning följer” på snöröjnings - rationaliseringen är säkert. För IV distriktet skall byggas ytterligare två Ånge-slungor -material finns redan på platsen - och vidare prövas nya, mindre mekaniska hjälporgan, i vissa fall även användbara för andra ändamål. Vad sägs om en traktor med vridbar lastskopa som kastar snön på vagn lika snabbt som 25-30 man i manuellt arbete? Den blir tydligen högeffektiv på större bangårdar. Där är också exempelvis en jätteplog, egentligen avsedd för dubbelspårsarbetet, med 6,5 meter långa plogvingar, av stort värde: den skjuter över snön från spår till spår och till sist kanske utöver bangårdsslänten.
    Som sagt: här kommer en ny strategi på snöröjningsfronten för att snabbare göra både linje och bangård trafikklara. Ju fortare sådant sker, desto mindre risker för tågtrassel, kapitalförluster och olycksfall. Samtidigt underlättas personalens arbetsuppgifter inom alla kategorier och ba-gruppen, som förr fick slita hund vid sin snöskyffel får nu alltmer maskinen till hjälp. Även om man som Rivar-Bom i Folke Fridells textilarbetarroman kan bli arg
på denna individens utrationalisering och tycker att det blir en besk karamell att svälja. Utvecklingen står dock inte att hejda och här liksom på andra håll inom SJ blir det att försöka göra övergångarna så mjuka som möjligt.

Snöberedskapen vid SJ skall alltmer mekaniseras för att minska de stora kostnaderna, som hittills varit mycket dryga på grund av det dominerande manuella arbetet. På IV distriktet har konstruerats en ny, avsevärt lättare och billigare snöslunga, som nu haft sitt generalprov med utmärkt resultat. 500.000 kbm snö undankastad på 2 och en halv månad. Den får ytterligare kopior efterhand och här ses den i aktion på en bangård ersättande 100-tals mannar i manuellt arbete.

Retur till sidans början

Returtåg till innehållsförteckning

© Rolf Sten
snorojning..html senast uppdaterad 31 december 2001