Åter till föregående sida? Klicka i bilden ovan

Rääf tar revansch Reportage om Eksjö -Österbymo Järnväg, EÖJ, i tidningen Signalen nummer 19 år 1954 Text  & foto Thord Olsson

Föregående sida

Nästa sida

SJ- Rationaliseringen yttrar sig, också genom nedläggandet av bl. a. trafiksvaga bandelar. I farozonen sedan några år är den lilla smalspårsjärnvägen Eksjö - Österbymo, där i första hand person- och styckegodstrafiken är hotad. Här kommer lokomotortåget förbi vägövergången i Perstorp, bevakad av vägvakten Hanna Jonansson. 1 personvagn, 3 godsfinkor.

Gammal är äldst ändå. Nu ser det inte bättre ut än att den bekante hävdatecknaren och järnvägshataren, kammarjunkaren, riksdagsmannen, Ydre-drotten m. m., Leonard Fredrik Rääf skall ta revansch, på sina samtida vedersakare - bortåt ett sekel efter sin död. Den lilla, originella blindtarmsbanan Eksjö - Österbymo över gränsen mellan Småland och Östergötland ligger nämligen i farozonen. Om enbart de ekonomiska skälen skulle fälla utslaget, vore denna 35 km långa smalspåriga järnväg (891 mm) dömd att upphöra omedelbart. Persontrafiken är nästan obefintlig (ändstationen, Österbymo sålde i fjol 187 biljetter), godstrafiken ganska liten och ett ofrånkomligt rälsutbyte inom en snar framtid kräver en halvmiljoninvestering. Därför tillhör banan de 3 % av SJ:s järnvägsnätlängd som sedan 1950 rationaliserats bort, helt eller delvis, eller så begärts.
KONTRASTER I EKSJÖ: smalspårståget (t. v.) på den pampiga stationen och invid de flotta - rälsbussar som trafikerar normalspårsbanan Nässjö - Oskarshamn. Med samma spårvidd skulle driftsmöjligheterna för EÖJ varit bättre.

Men EÖJ vägrar att dö snabbt. Fast järnvägstyrelsen redan i maj 1952 gjorde framställning till k.m:t om trafiknedläggning och den 17 februari i år fick positivt svar härpå, har man ännu inte kunnat verkställa de önskade åtgärderna. Länsstyrelsen har hittills inte lämnat tillstånd för SJ:s biltrafik att övertaga de behövliga transportuppgifterna - alla landsvägar är inte i bästa skick inom denna relativt glest befolkade region. Därpå vilar problemets avvecklingsetapp nummer ett och därtill postbefordringens detaljer att lösa m. m.
    Berättelsen om Eksjö - Österbymo Järnväg har en intressant kulturhistoria och flera märkliga paradoxer. Vill man veta något är det bara att uppsöka förre förbundsmedlemmen, och konduktören Jöns Jönsson i Österbymo, som har massor av fakta lagrade i sin klipska skalle och som dessutom kan hänvisa till värdefulla samlingar av tidningsklipp och litteraturanvisningar. "Napoleon" heter han i äldre journalistkretsar - namnet är signaturen från de år då han medarbetade med rappa, populära kåserier i "Östgöten" och därunder har han också blivit känd på Signalens "smalspåriga sida" - men i hembygden räcker det kort och gott med Jöns. Det är en brist i den lokala allmänbildningen att inte känna till det!
   Jöns, Jönsson har blivit ett med Österbymo och Ydre kommun, som 1952 bildades av sex mindre kommuner runt om i de litet melankoliskt vackra skogsbygderna med sina svarta sjöblänk. Ganska egendomligt förresten att denne hallänning med "vittring av västerhav i den praktfulla näsan skulle "gömma sig undan" i en sådan mörk östgötabygd med småländsk stenighet och karghet. Han har emellertid bott där ända sedan järnvägens tillkomst i december 1915, då han fick anställning som konduktör efter att tidigare ha arbetat vid en halländsk privatbana. Nu är han folkpensionär och har släppt nästan alla uppdrag i Ydre, där han länge var en av förgrundsfigurerna, både kommunalt, fackligt och politiskt. Nu nöjer sig Jöns Jönsson med ledamotskapet i hyresnämnden och föreståndarsysslan vid Folkets, Hus, den sistnämnda sedan ett kvartssekel.

1 PERSONBILJETT VARANNAN DAG säljer man numera på Österbymo järnvägsstation. Här språkar knt Lennart Ekberg och f. d knr Jöns Jönsson, stor hembygdsentusiast, med varandra. - Tunga trafiken skulle drabbas mest, anser de.

Men energi finns det alltjämt gott av för den kanske käraste hobbyn, hembygdsarbetet och filmningen av nästan allt som rör kommunens historia, natur och nutidsliv. På celluloidremsan har han skickligt fäst "gammalt och nytt” idylliska vrår, naturligtvis det där långa tåget på EÖJ - det var 18 godsvagnar så att folk trodde att man plockat fram, hela vagnsparken just för det tillfället och självfallet kungens besök i fjol. Monarkens uppdykande bidrog nog till att höja socknens självmedvetande och att stärka dess kamplust mot SJ:s planer beträffande järnvägen, för vilken kommunen ännu nästa år måste betala av, 5.000 kr i låneskuld…     

- Ydre kommun är ganska märklig, tycker Jöns Jönsson, och den har i mångt och mycket bevarat gamla seder och förfaringssätt t. ex. att tvätta kläder med aska. Men bygden var länge isolerad från yttervärlden och det berodde inte på det avsides läget. Nej, kammarjunkaren Leonhard Fredrik Rääf (1786 - 1872) tog som sin livsuppgift att inte endast beskriva och bevara Ydre utan också att skydda bygden mot alla inflytelser utifrån där "omstörtningar och förakt för vad som fordom, skulle förstöra de sista spillrorna av sin egen vagga". Han hade ett mycket stort inflytande, nästan som en envåldshärskare, men ställningen som riksdagsman en ansedd lärd och stor jordägare i bygden gav respekt. Han tackade också ”den gode Guden som försett med sina Yppersta Gåvor, däribland - icke minst - avlägsenheten från världens, flärd och alltid skiftande, aldrig upphörande dårskaper".  Denna envetna hållning och förkärlek för det gamla gjorde att Ydre-drotten aldrig använde tändstickor utan i stället stål och flinta, han åkte aldrig järnväg eller ångbåt, han skapade under sin levnad en andlig järnridå runt Ydre. Det har också, sagts att han flyttade hit från Tomestorp - där han föddes – för att på närmare håll slippa se sådana tokiga påfund som tåg och motsatte sig bestämt alla planer på att det skulle byggas någon järnväg i bygden. Han menade att "ångkraften förslappar både själs- och kroppsförmögenheter, klemighet och redlöshet skall införas genom det låga priset hos ett långt större antal resande än förut."

En rakt motsatt uppfattning hade emellertid sonsonen Henrik Leonard Rääf, (död 1919), som Jöns Jönsson lärde känna som en verklig hedersman - praktiskt sett ytterligt radikal trots att han tillhörde högern. Henrik Leonard Rääf var nämligen en god demokrat, sällsynt bland överklassen på den tiden, och hyllade alltid rättviseprincipen i det offentliga livet. Särskilt, när det gällde olika meningsuppfattningar. Också motståndarna bör få yttra sig och förklara sig, menade han. Välförtjänt hedrades hans gärning med en minnessten på den gamla marknadsplatsen (nu torget) i Österbymo och han gjorde vad han en gång förklarade: "Just för att mina förfäder motarbetade utvecklingen, skall jag arbeta så mycket mera för den." Den lilla järnvägens tillkomst var också främst hans verk och hade inte första världskriget kommit emellan, kanske banan hade fortsatt längre norrut med ev. anknytning till Linköping. Modernt sinnad var också brodern, Fredrik Rääf, som blev automobilpionjär och i tur och ordning skaffade sig tre underliga fordon med öknamnen Lumpalena (fungerade knaggligt), Piplärka (motorn liksom pep) och Matf (orsak okänd) .

 HAN VAR EN GOD DEMOKRAT, anser man i Ydre socken om kammarherren Henrik Leonard Rääf som tog initiativet till bygdens järnväg och som hedrades med denna minnessten på, torget i Österbymo. Farfadern, Ydredrotten Leonard Fredrik Rääf, var stark järnvägshatare och isolerade bygden mot "moderniteter".

HÅLLPLATSEN, SKURUGATA torde bli värst utsatt vid en persontrafiknedläggning: besvärligt med landvägsförbindelserna. Här visar platsvakten Olga Karlsson "klart och avgång.- Ytterligare fem hållplatser, därav 2 obevakade, och två stationer finns det på 35- kilometerssträckan. Nya och välbehövliga räler utefter hela banan kommer att kosta mycket pengar.

Den första tiden på EÖJ minns Jöns Jönsson mycket väl: två tåg i vardera riktningen, 2-3 personvagnar, maximihastighet 25 km. i timmen, ganska många resande eftersom landsvägarna var usla, mycket livlig godstrafik tack vare högkonjunkturen för skogarna
- Med passagerarna var det litet besvärligt i början. Karlarna var ju ofta vana att från landsvägsresorna ta sej en färdknäpp och inte var de heller nyktra jämt hem från Eksjö. Men jag tog det med lite humor och så hade ju de flesta inte åkt tåg förut. Det inträffade att man då och då kom och tackade för skjutsen, också till lokföraren. Jag minns en gång då jag måste fråga om en storväxt pojke inte var 12 år gammal och alltså måste betala hel biljett. Han har ju långbyxor vetja! - Ska man gå ätter de, så ska jag bara betala halv biljett, sa mamman. Och en annan gumma tyckte:  
- Ska jag gå ätter dä, så ska jag åka fritt ...

På hösten 1949 blev Jönsson pensionerad, tre år efter det att järnvägen förstatligats, och nu är det aktuellt med trafiknedläggning, ev. med en övergångstid för att låta transportuppgifterna smidigare överföras, till landsvägen.
   Det känns hårt för, den gamle konduktören, som anser att järnvägens blotta existens sakta byggt upp Österbymos trevna samhälle med 700 invånare och "luftigt" planerade villarader - där fattas inte ens ett gott hotell med restaurang: Det var annat för snart 40 år sedan: två gårdar och en under uppförande! Nej, EÖJ har blivit ett populärt inslag i bygdens liv, fast numera icke så "gammalromantiskt" som förr, när nu lokomotorns vinande dån ersatt ånglokets pigga hostningar uppför de många backarna - populärt såtillvida att de båda tågen nötts in i den vardagliga kakan. Järnväg och tåg är i varje fall något mera rejält och påtagligt än den tystare, mindre bussen. Järnvägen ger också bygden ett visst propagandavärde utåt, låt vara att resan mellan Eksjö och Österbymo tar ungefär 110 minuter - av den orsaken en av landets billigaste banor när det gäller att betala för nöjet att åka tåg - länge. Timpenningen låg alltså!

Men sanningen i vitögat: för persontrafiken är det hopplöst. Visserligen räknade Signalenreportern 25 resande sammanlagt med söndagseftermiddagens tåg från Eksjö, som tydligen alltjämt är en "stor" händelse för banans två stationer och sex hållplatser. Där flockas nämligen gärna folk, mest ungdomar, för att "titta på", ungefär som vid landsbygdsstationerna för 25 år sedan innan bussen gjort sin stora uppmarsch. Men på måndagen var författaren ensam åter till Eksjö: lokomotorföraren, mb Åke Schultz, kunde låta biljettången vila och hade inte större bekymmer med styckegodset - ingen vagnväxling heller fast de många virkesfriskt doftande små sågverken utefter banan körde för fullt i ramarna ..
LOKOMOTORN FÖRBILLIGADE betydligt driften på ,EÖJ: 1 kr olja per mil, Förut var det tankånglok, kol och två mannar. Här skriver mb Åke Schultz ut en biljett på söndagens eftermiddagstur. Årsförlusten är 130.000 kronor.

De transportabla små sågverken eller banan klarar sig rätt bra om trafiken las bort men sämre blir det för de stationära företagen, som måste vidkännas ganska betydande. fraktkostnadsökningar, för fraktgods kanske 50 % - riskabelt i tider med hårdnande konkurrens.

"ALLT I ETT" utgör lokomotorföraren. Han ska också ordna lastning och lossning - här kärras tunga lådor i Rydsnäs – och får fin kontakt med befolkningen.
Persontrafikens bortfall bör alltså inte betyda så stort avbräck för bygden, särskilt som banan dragits mera i rena rama skogen ti1l skillnad mot vägarna, som ofta lindas runt gårdarna och sålunda med buss kan ge bättre kommunikationsservice. Dock ligger det litet illa till för hållplatsen Skurugata, i vars närhet Albert Engström som pojke lekte i en fantastisk, djup bergsskåra, och för nästan hela den återstående sträckan in till Eksjö, där vägproblemet kan bli en farlig tuva för tågindragningen. Större betydelse har dock den tunga trafiken, som är baserad på utanför bygden och ofta på export: virke, massaved, träullsplattor etc. Deltransport med lastbil måste ju bli dyrare än samtrafik på järnväg, låt vara att man nu ändå måste räkna med omlastning i Eksjö. Det tragikomiska är att det Rääfska familjebolaget Forsnäs AB också hör till de företag som kan få höjda transportkostnader. Drar man ut konsekvenserna av Rääfsfamiljens opinionsbildande verksamhet sedan mitten av 1800-talet blir, det följande paradox:

Leonard Fredrik Rääf motarbetade järnvägarna men lade grunden till en ovanligt stark hembygdskärlek, sonsonen Henrik Leonard var initiativtagare till den lilla banan och slutligen är befolkningens starka hembygdskärlek främsta orsaken till att man nu så energiskt sluter upp omkring "sin egen järnväg."

Ungefär lika - långt till Eksjö, Tranås och Kisa. Ska Tranås slå ut Eksjö som närmaste stad för Österbymo moderna, utvecklingskraftiga samhälle?

Skall cirkeln slutas och Ydre-drotten äntligen få ro i sin grav? Ja, troligen blir SJ-rationaliseringen tungan på vågen: årsförlust på 130.000 kronor är också något att räkna med. 160.000 var summan 1951 - nu är den något lägre tack vare lokomotordriften, men samtidigt visar godstrafiken ständigt vikande siffror.

TRÅKIGT OM BANAN LÄGGS NER, tycker platsvakten och banvaktsänkan Matilda Tälth i Högaskog. Den av Rääf uppammade hembygdskärleken kommer invånarna i Ydre att sluta upp omkring den "egna" järnvägen, hans typexempel på "andlig och kroppslig förslappning.”  

Föregående sida

Nästa sida

Returtåg till EÖJ "innehållsförteckning"

© Rolf Sten
eoj_signalen.html senast uppdaterad 2020-02-05