Åter till föregående sida? Klicka i bilden ovan

"Söder om landsvägen" En artikel om före detta Börringe - Östratorps Järnväg saxad ur tidningen Signalen 1950 Text och foto av Thord Olsson

Sveriges sydligaste järnvägsstation är Östratorp, belägen nära intill Smygehuk i en typiskt skånsk, burgen slättbygd, 1.574 km från riksröset Koltajaure i norr. Stationen utgör ändpunkt på den 22 km långa före detta privatbanan från Börringe och skall snart ändra namnet till Smygehamn.

Bakom denna turistiskt betonade skylt ligger socknens lilla fiskehamn med 15 fiskebåtar och 3 trålare. Annars är jordbruket huvudnäring och ger rika skördar - inte minst betor och raps.
   Söder om landsvägen i ordens riktiga bemärkelse ligger den, Östratorps järnvägsstation, landets sydligaste nära vid udden Smygehuk och ändpunkt för en liten 22-kilometersbana från Börringe. En tvåvånings tegelbyggnad i en burgen bygd som är typisk skånsk: en flack och vid slätt, accentuerad av vitrappade, välmående bondgårdar och hårt tuktade, gamla pilar efter vägarna.
Men där har också en ny era brutit fram. Invid det asfalterade genomfartsstråket till Trelleborg, som snuddar stationen, växer upp moderna villor och sommarstugor och på det täta vägnätet har en livlig buss- och lastbilstrafik medfört kännbar konkurrens för järnvägen. Annat var det förr, då BÖJ -förstatligat år 1941 -hade nästan monopol på alla större transporter genom Wemmenhögs vackra, mångbesjungna härad, som inte bara är pannkaksfält och linjeraka horisonter utan norrut veckats i mjukt välvda backar. Järnvägen har också ett par ganska skarpa stigningar, som kan vara svåra nog att forcera vintertid med tjocka snödrivor. Ty i detta kustband regerar kung Bore ibland nästan lika strängt med fruktansvärda snöstormar som i Östratorps nordligaste motpol, Vassijaure. Fast kylan brukar inte knäppa till lika bitande vasst och någon jämförelse med riksgränsbanestationens isolering från yttervärlden saknas helt.
Bilden till vänster: Åtta tåg går varje dag. Ångloken är enmansbemannade, vilket gör tjänstgöringen särskilt krävande. Här "vattnas" ett lok i Östratorp av stk Nils Larsson, som delar sin tid mellan ta och ma.

Med första tåget från Börringe, ett litet tanklok och en tredjeklassvagn, kommer vi dit en kulen dag i slutet av februari. Det är måndagsmorgonstilla på stationen: bara 3-4 passagerare kliver av, en postsäck och några ilgodsslådor lossas. I det silande grå, melankoliska regnet tuffar loket till det gamla lokstallet för att "vattnas" av 58-årige stations-karlen Nils Larsson och släpper ut rusångmoln som länge vägrar att upplösas i den råa luften. Klimatet bestäms av havet intill: om vintern en väldig, fuktdunstande vattenreservoar men om sommaren fösande svalkande vindar medan man kanske längre in i landet svettas i hettan. Och från östersjöstranden några stenkast bort kommer nu en genomträngande kall och fuktig blåst, sövande vågbrus och frän tångdoft. Tjockan har tätnat, sikten krympt och halva kilometern längre västerut blixtrar Smygehuks kritvita fyrtorn med mistsignalernas långdragna uuuh pådraget.
   Kommunen heter också Östra Torp och där bor c:a 750 invånare, mest bönder på medelstora jordbruk om 50-talet tunnland. Den feta jorden ger rika skördar, inte minst av sockerbetor och raps. Under senare år har man alltmera övergått till odling av de oljehaltiga växterna, som nu i barvintern rutar in landskapet i grågröna, krusrandiga lapptäcken.
Bilden till vänster: Styckegodset utgöres mest av fisk, ibland 30-40 lådor per dag. Största inkomsterna ger dock betkampanjen under oktober-november, då stationen avsänder och tar emot c:a 700 vagnar.

   Fisket är även en ganska viktig näringsgren och i den lilla hamnen, som vid sin tillkomst år 1918 genom en östlig pir förlängde landet 15 m. åt söder, ligger ett 15-tal fiskebåtar och 3 trålare. Men detta hindrar inte att partiförsäljaren under dåliga fångperioder för att tillgodose sina partikunder på landsbygden tar fisk per järnväg ända från Göteborg!

Men en renodlad jordbrukskommun är inte Östra Torp. Man siktar på att dra till sig småindustri utöver den moderna ,kalk- och murbruksfabrikation som redan finns. Det är också för en järnvägsman intressant att konstatera att skorstenarna i en ny, stot- kalkugn härstammar från den nedskrotade färjan "Malmöhus". Någon stillsam idyll vill inte Östra Torp vara. Det har på sistone bli vit ett allt populärare turistmål. Ett trivsamt strandhotell i Bedinge, givetvis Sveriges sydligaste, drar varje sommar hundratals gäster till sitt havsbad och en golfbana som har rykte om sig att vara landets vackraste. En liten socken med naggande framåtanda finns här alltså och avspeglar sig på järnvägsstationen.
- Det är fullt upp året runt, menar stationsmästaren Johan Reinhold Andersson, som skall pensioneras den 1 april och tillsammans med 32-årige stationskarlen Nils Einar Larsson sköter de expeditionella göromålen.

- Det går åtta tåg om dagen, fyra i vardera riktningen mellan Östratorp och Börringe, samtliga med enmansbemanning på loken. Inga godståg, bara blandade. Styckegodset är mest fisk, sill och torsk, ända till 30-40 lådor om dagen, och så tillkommer en hel del lantmannaprodukter. Arbetsammaste tiden är under betkampanjen i oktober-november, då stationen förstärkes med ytterligare en stationskarl på expeditionen och fyra extramannar, två tågbefälhavare och tvåarbetsbiträden. 15 vagnar om dygnet kan det bli härifrån, tre avgående tåg med betor till sockerbruket i Jordberga och tre ankommande med betmassa. I höstas skickades iväg 474 vagnar om 6.804 ton och anlände 231 vagnar med 2.870 ton, så nog har vi känning av betkampanjen.

- Poststation har vi också. Omsättningen är ungefär 21/4 miljoner kronor om året, ganska mycket god tanke på att det är bara 300 hushåll här. Men likviderna för betor och raps gör sitt; En lådbrevbärare sköter distributionen i ytterområdena; annars hämtar man posten själv på stationen. Kontakten med befolkningen, inom parentes sagt mycket präktiga människor, är så bra som det bara kan bli på ett litet samhälle. Att hålla hårt på formaliteterna går ju inte an utan vi försöker vara så tillmötesgående som möjligt. Det blir smidigast så!
   Med arbetet och miljön trivs också infödde, 32-årige skåningen stk Nils Einar Larsson. Han var förresten på, semester i Vassijaure för tre år sedan och har minsann ingen lust med tjänstebyte dit. Det skulle bli påfrestande med det avsides läget och det hårda klimatet där. Ändå är det inte någon sinekur att vara stationerad i Östratorp. Tjänstgöringen kräver sitt och vädret kan vara rätt besvärligt -hösten och vintern oftast rått och dimmigt, nästan varje dag blåst, från sydväst, och den skånska, snön är inte att leka med. Om den kan de båda BÖJ-pensionärerna Johan Mauritzon och Jöns Nilsson Linne ge besked. Båda har länge bott i Östra Torp och så nära sin gamla järnväg att de dagligen ser tågen ånga förbi - första morgontågets signal för vägövergången kl. 7.45 vikarierar för väckarklockan om denna skulle strejka.
- 92-93 var det ena jäkla vintrar, säger 80-årige f. d. stationsförmannen Johan som blev stk vid Östratorp 1891 och pensionerades 1933. Då körde tågen ofta fast i drivorna och blev mycket försenade, ibland 18-20 timmar. Jag minns särskilt en gång när mitt tåg blev stående i en skärning och måste stanna kvar där hela natten med passagerarna. En svår storm skall jag säga!

-Det var mycket mera styckegods förr, menar dessa BÖJ-pensionärer, f. d. knr Jöns Nilsson Linné (t. v.) och f. d. stfm Johan Mauritzon, som upplevt många snöstormsvintrar vid banan.

   Och lika belysande episoder från skånska fimbulvintrar kan f. d. konduktören Jöns rita upp. Han är rak i ryggen som en norrlandsfura och karsk som det anstår förre soldaten nr 63 vid 25 regementets fjärde kompani. 1890 började han som järnvägsman och trots sina 88 år sköter han ensam hushållet i den egna gården.
- Det var mycket mera styckegods förr, säger Jöns, två vagnar varenda dag med handelsvaror, spannmål och annat. Sammanhållningen bland oss järnvägsmän var mycket bra under min tid, utom i början då en "fuling" till chef för banan ställde till med otyg. Dåligt betalt var det och någon åttatimmarsdag fann inte men vi klarade oss ändå. Och för min egen del får jag säga: ont krut förgås inte så lätt!
   Länge till får inte Östratorps järnvägsstation behålla sitt namn. Myndigheterna har nämligen ansett Smygehamn vara mera passande får den lilla kommunen. När stationsskylten skall ändras, vore det väl lika bra att SJ plockar med epitetet "Sveriges sydligaste järnvägsstation"? Om Vassijaure öppet reklamerar för sitt rekorderliga läge längst norrut, har Östratorp ingen anledning att sätta sitt ljus under en skäppa -socknen med allting sydligast i vårt land. Ja, man kan visst skryta med att ha Europas nordigast vilt växande pinjer också!

Thord Olsson

Buss- och lastbilstrafiken på det täta vägnätet har betytt en kännbar konkurrens för järnvägen. Här går asfaltstråket till Trelleborg förbi stationen - som synes rakt genom en pannkaksslät bygd.

Åter till sidans början

Returtåg till BÖJ innehållsförteckning

© Rolf Sten
boj_signalen..html senast uppdaterad 8 april 2002