Åter till huvudsidan? Klicka i bilden ovan

Kinds Härads Järnväg, KindsJ Av Rolf Sten

Föregående sida

Nästa sida

2/2

Järnvägen säljs och upphör
31 maj 1897 fick Borås – Alvesta Järnvägsaktiebolag, BAJ, koncession på en järnväg från Borås Nedre via Hillared till Alvesta. Eftersom den planerade järnvägen på sträckan Borås – Hillared skulle dras nära KindsJ skulle den komma att kraftigt att inkräkta på dess trafikområde och därmed påverka dess ekonomi i negativ riktning. Koncessionsvillkoren krävde därför att BAJ skulle ersätta Kinds J för den förlust som man skulle få genom intrånget i sitt trafikområde.
   Den här frågan löstes genom att BAJ beslutade att köpa KindsJ för 1 000 000 kr. I beloppet inräknades KindsJ återstående del av statslånet, 469 279 kr, vilket överfördes till BAJ för fortsatt amortering. Vidare fick man Kunglig Majestäts medgivande att efter det att BAJ bandel Borås – Hillared var klar riva upp motsvarande del av KindsJ.
   Försäljningen till BAJ genomfördes och 1 januari 1899 övertog BAJ Kinds Härads Järnväg. BAJ fortsatte att driva KindsJ fram till 23 november 1902 varefter verksamheten inkorporerades i BAJ organisation och den rullande materielen märktes om med den nye ägarens signatur, BAJ.
   De tre ångloken numrerades om till BAJ 21, 22 och 23. 1918 numrerades loken om ännu en gång och fick numren 61, 62 och 63. Loken ställdes av 1929, 1924 och 1923. Loken skrotades i Göteborg 1933.

Svenljunga station 1898. Lok nummer 1 "Kind" står berett att dra tåget till Borås. mannen på plattformen längst fram till vänster är stationsföreståndaren Johansson. Mannen på lokets gångbord är lokföraren Jansson och mannen nedanför honom är eldaren Rysén. Andre man från höger är lokmästare Albert Georg Mårtensson. foto: Sveriges Järnvägsmuseum.

Svenljunga station 1905. Foto: Sveriges Järnvägsmuseum.

Trafiken fortsatte på banan fram till 23 december 1902 varefter persontrafiken upphörde. Samma dag hade BAJ linje Borås – Hillared nya station - Alvesta öppnats för allmän trafik. Viss godstrafik pågick även i fortsättningen på den forna Kindsbanan fram till 1 mars 1903.
   Rivningen av Kindsbanan mellan Åhaga och en punkt strax söder om Hillared genomfördes under 1903. Mellan Borås Nedre och Åhaga behölls spåret eftersom BAJ hade byggt sina nya underhållsverkstäder vid Åhaga.
   Kvarvarande bandel till Svenljunga behölls och anslöts till BAJ huvudlinje vid Hillareds nya station genom ett nytt förbindelsespår vilket öppnades för trafik samtidigt som BAJ huvudlinje 23 december 1902.

Därmed hade Kinds Härads Järnväg upphört att existera efter endast 17 år!

KindsJ korsar den nybyggda BAJ på en provisorisk bro några kilometer öster om Roppered. Foto: Sveriges Järnvägsmuseum.

Infarten till Hillared nya station på BAJ 1902. Det högra spåret är det 2 kilometer långa nya förbindelsespåret med Kindsbanans station Hillared och som nu knyter ihop linjen mot Svenljunga med BAJ. Det vänstra spåret är BAJ huvudlinje från Borås och som går vidare bortåt mot Värnamo. Stationshuset skymtar borta till höger. Foto: Sveriges Järnvägsmuseum.

I tidningen Västgöta – Demokraten torsdagen 22 januari 1959 fanns en artikel om gamla Kindsbanan. Signaturen Georg hade intervjuat den förre konduktören Hugo Hansson om hans tid vid Kindsbanan
Håll till godo:

Boråskonduktör har minnen från den gamla Kindsbanan

Vidstående bild: 81-årige förre konduktören Hugo Hansson i Borås tjänstgjorde på gamla Kindsbanan 1898-1902

 - Kindsbanan, visst kommer jag ihåg Kindsbanan. Jag var anställd som konduktör vid Kinds härads jernväg i tre år mellan åren 1900 och 1902. 81-årige förre konduktören Hugo Hansson i Borås, är jämte förre stationsföreståndaren Ragnar Pettersson i Svenljunga den ende som finns kvar av Kindbobanans personal. Han har många intressanta minnen från sin tid vid den lilla järnvägen, där han började 1897 som vagnssmörjare.
   - Jag gick hemma och hjälpte far min på gården i Svenljunga tills jag var 18 år. Men järnvägen lockade ungdomen på den tiden, precis som flygarens yrke lockar nutidens unga. Så jag gick ner till den mäktige trafikinspektören C. H. Östrand, som hade kontor på Svenljunga station, och fick börja som vagnssmörjare med tjänstgöring, när något av banans två tåg stod inne på station. Jag skulle smörja de sju personvagnarna och 40 godsvagnarna järnvägen ägde. Loken smorde respektive lokförare. Inte kan jag säga att det var ett arbete, som man stupade av trötthet av, men jäkt fanns ju praktiskt taget inte för 60 år sedan.

Foto omkring 1901. BAJ passerar över KindsJ strax utanför Borås. Bortåt i bild är i riktning mot Borås. Foto: Sveriges Järnvägsmuseum.

Passagerarvagnar utan bromsar
1900 slutade en packmästare och jag fick efterträda honom. Min uppgift var att sortera godset i resgodsvagnen, se till att rätt kolli kom av på rätt station och bromsa, när lokföraren gav signal i ångvisslan. På den tiden fanns nämligen inte några tryckluftbromsar på tågen utan en godsvagn i början och en i slutet av tåget var försedda med skruvbromsar. Konduktören skötte den ena och jag den andra. Passagerarvagnarna hade inga bromsar alls utan bara hängde med i farten. Sen bromsade givetvis också lokföraren.

Sexdrega station omkring 1904. Loket är BAJ 23, före detta KindsJ nummer 3. Foto: Sveriges Järnvägsmuseum.

Startade från Borås övre
- Men det dröjde inte många månader förrän jag blev konduktör, berättar hr Hansson vidare. Lönen var 70 kr i månaden, men ansvaret blev givetvis, större eftersom konduktören hade befälet över tåget. Vi hade ingen egen station i Borås, utan startade från Borås övre, där bolaget hyrde ett spår av Herrljungabanan. Än i dag kan jag höra den stora mässingklockan på Borås övre. Den ringde stationsinspektorn i ett par minuter innan tåget skulle gå. Då hade jag gått längs perrongen och klippt samtliga biljetter. Vagnarna var ju små och hade utgångar på sidorna. När man väl kommit in i en kupé, gick det inte att flytta sig någonstans, eftersom varje avdelning var för sig själv. Sist låste jag vagnsdörrarna för att ingen skulle öppna dem och trilla ur. Sen pustade vi iväg till nuvarande Borås central.
   Där såg det inte ut som i våra dagar. Den stora centralen var inte byggd utan Varbergsbanan hade ett litet stationshus, som mest påminde om ett skjul. Där fanns ett par plattformar och ett lokstall, det var allt. På Borås nedre som den då kallades, brukade vi vänta på tåget från Varberg. Sen körde vi på det så kallade Åhagaspåret och fortsatte mot Kråkered. Än i dag kommer jag ihåg stationerna 1ängs den nedlagda linjen, stinsen Jansson i Roppered., Auér i Sexdrega och allt vad de hette.
   Vid varje station skulle jag hoppa ur resgodsvagnen, öppna samtliga dörrar i de två eller tre passagerarvagnar vi hade med oss, klippa de nypåstignas biljetter, låsa dörrarna med en konduktörsnyckel och ge klarsignal. Det där tog givetvis en hel del tid, inte minst på lördagarna, då det var mycket folk med tåget. Uppehållen blev därefter, det tog över två timmar, att köra den lilla banan till Svenljunga.
   Hur järnvägen kunde gå ihop förstår jag än i dag inte. För det mesta var det 20-30 passagerare med i var och ett av de två tågen per dag. Många gånger drogs "mitt" tåg av den legendariske lokföraren Nils Johan Ekelin, som körde lokomotivet Grefve E. J. Sparre. De två andra loken på banan hette Industrien och Kind, Loken på den tiden hade nämligen namn och betraktades mer som levande väsen än som döda maskiner.

Banvaktsstugan vid Nytorp, strax öster om Roppered. Banvaktstugorna längs KindsJ var av typisk SJ-modell. På bilden banvakten Svärd. Foto omkring 1900, Sveriges Järnvägsmuseum.

Provisoriska vagnar
- Tänk så provisoriskt det var på den tiden. Passagerarvagnarna var små, obekväma och stötiga. Ett par av dem innehöll första klass och var inte så tokiga, men tredjeklassvagnarna var helt enkelt förfärliga. På  kvällarna bestod lyset i vagnarna av stearinljus, som tändes från taket. Då blev det att klättra upp på vagnens tak, öppna en lucka där och den vägen tända stearinljuset, som satt i en glaskupa. Att tända de stearinljusen, när det blåste, var en nära nog hopplös uppgift.

 Lokstallar i Svenljunga
Kindsbanans lokstallar och reparationsverkstad låg i Svenljunga. Här i Borås fanns bara ett litet kolupplag. Lokens kolförråd, som fanns längs sidorna, var nämligen så små att de inte räckte långt. I regel fick vi fylla på i Hillared, och givetvis i Svenljunga, när vi kom dit. Personalen bodde samtliga i Svenljunga, och inga tåg stannade över natten i Borås.
   - Hände det inga olyckor på banan?
   - Jag har faktiskt aldrig hört något om att tågen skulle spårat ur eller liknande. Hastigheten var ju bara 30-40 km i timmen, och då kan det inte hända så mycket. Men ett par gånger, när jag var konduktör, körde vi över folk En dövstum kvinna gick längs spåret vid Daltorpsskolan och blev överkörd, liksom en berusad man som lagt sig över spåret innan Roppereds station.

 En bister natt
Men det ände förstås att loken gick sönder ibland eller att det blev naturhinder. Med sista tåget från Borås halv åtta en vinterkväll 1901 åkte hr Hansson som konduktör. Det snöade värre och när det lilla tåget kam fram till Ringestena mosse, körde det fast i snödrivorna. Hela natten fick passagerarna sitta i vagnarna, kolet tag slut på loket och i ångfinkan och värmen försvann. Först nästa morgon kom ett hjälplok från Svenljunga och drog in tåget till Ringestena.
    - Det var faktiskt vemodigt när sista tåget gick sträckan Borås - Hillared. Om jag inte missminner mig var det den 23 december 1902. Stationsföreståndare och annan personal hade då flyttat till sina nya stationer på Alvestabanan. Allt var mörkt och stängt, men växlarna låg klara på bangårdarna. På stationerna stod befolkningen och tittade med saknad på "sitt" tåg, som nu skulle försvinna för alltid. Nästa morgon gick vi bara till Hillared. Där mötte det första ordinarie tåget på Alvestabanan. Det kom för övrigt från Värnamo.

Spåret kvar i flera år 
Sen åkte jag som konduktör på den "stympade" Kindsbanan några år och kom därefter på Alvestalinjen. Där slutade jag som konduktör 1941. Kindsbanans spår låg kvar i flera år, jag tror inte det blev upprivet förrän omkring 1907 -1910. Vagnarna gick mellan Hillared och Svenljunga i många år, liksom loken. De hamnade visst i Borås sedan och skrotades väl för en 20 – 25 år sedan.

Persontåg på väg in till Svenljunga. Foto omkring 1900, Sveriges Järnvägsmuseum.

Åter till sidans början

Föregående sida

Nästa sida

Returtåg till innehållsförteckning

© Rolf Sten
kindsj_snabbf..html senast uppdaterad 2006-02-28