Inledning

 Problemställning/problemformulering
Det har under lång tid funnits ett behov av ett djupare studium av utvecklingen av den svenska järnvägens uniformsattiraljer. Det primära syftet är rent historiskt att försöka bringa ordning inom detta område medan det fortfarande finns en chans att tillgå material, både fysiskt genom effekter och persedlar men även genom ett fåtal arkiv och samlare. De finns mycket lite material inom detta område i offentliga arkiv och privata dito har en viss tendens att med tiden skingras.

Avgränsningar
Detta arbete gör under inga omständigheter anspråk på att vara någon komplett historik. För att så skulle kunna ske krävs en noggrann genomgång av samtliga kända uniformsreglementen som finns att tillgå, ett enorm omfattande arbete som nog skulle taga årtal att genomföra. Ett annat stort problem har varit att detta ämnen för att bli mer fullständigt kräver goda resurser vad det gäller illustrationer. Att rita, fotografera av, få tillstånd till bildanvändning och att över huvud taget få tag i materiel som kan användas är ett mycket tidskrävande, för att inte säga kostnadskrävande arbete.

Det finns flera intressanta ämnesområden som angränsar till järnvägen som vore minst lika intressanta att belysa. För att nämna några så kan man nämna Tunnelbanan i Stockholm och de flertal spårvägar som har opererat i vårt land. Militären har tidigare varit djupt engagerad i järnvägen och har verkat genom den tidigare Militära järnvägsbyrån och senare Driftvärnet. Likaså har flera järnvägsförvaltningar bedrivit verksamhet inom andra områden som t.ex. busstrafik. Servering på tåg har bedrivits av flera entreprenörer, kiosk- och ombordförsäljning har bl.a. ombesörjts av Pressbyrån och Postverket har bemannat posttågen.

De ger sig själv att avgränsningar har varit nödvändiga varför jag har gjort en strikt avgränsning till kärnverksamheten vid järnvägen. För att belysa mångfalden vid Sveriges tidiga enskilda järnvägar får de nämnda banorna ses som belysande exempel.

Vidstående bild visar uniformeringen på en överkonduktör vid Statens Järnvägar 1864 - 1870. Foto: Sveriges Järnvägsmuseum.

Tillvägagångssätt
Det bristfälliga materialet har utgjort en klar begränsning. Det faktum att det inte finns något skrivet i bokform av ämnet gör att det naturliga tillvägagångssättet blir att i något målande termer återge vad som står skrivet i tillgängliga reglementen. Ämnet är utomlands, främst i England och USA mycket stort och många böcker har skrivits men det är svårt att jämföra efter­som utvecklingen i respektive länder snabbt fick en egen särprägel. Bildmaterialet har återgivits blygt men representativt.
    I ett något fall har reglementen saknats för studium, så gäller för SJ:s senaste bestämmelser från 1954 och framåt, varför uppgifterna får anses vara andrahandsuppgifter och något fel kan vara för handen vad avser årtal etc.

 Källkritik
När man ska återge en verklighet baserad på vad som är skrivet i regler och bestämmelser finns alltid risken att man beskriver en fiktiv, utopisk verklighet. Det finns alltid en möjlighet att det är så man vill att det ska se ut men vad som då gör det så intressant är då hur det egentligen såg ut. På vilket sätt avvek man från bestämmelser och kanske framförallt varför? Var det som en protest mot orättvisor på arbetsplatsen, allmänt kverulerande, praktiska skäl eller av ren okunskap?
   Vid järnvägen är det dock föga troligt att avvikelser skett i tidigare tid. Detta kan vi säga efter som järnvägen, även den privata, på många sett sågs som en myndighet, uppbyggd från grunden på militära värderingar och upprätthållen genom strikta straffreglementen och bestämmelser med hot om disciplinära åtgärder, löneavdrag - ja en gång till och med om "mistandet af lif".

 För att citera SJ:s uniformsreglemente från 1921 så:
"Det åligger vederbörande förmän och särskilt sektionsbefälet att öva tillsyn över att dem underlydande uniformspliktig personal under tjänstgöring är iförd reglementsenlig uniform samt att persedlarna äro i tillfredställande skick",

 Vad gäller referat från diverse artiklar så uppger dessa sällan sina källor. Därför får påståenden stå och försvaras av respektive artikelförfattare.

 Möjligheten att diskutera spörsmål och funderingar, samt avsaknaden av korrekturläsning av annan initierad person vill jag också hänföra till källkritik.