Han byggde Sveriges första järnväg, Carl Edward Norström. He constructed the first railway i Sweden

Åter till föregående sida?
Klicka i bilden ovan

Han byggde Sveriges första järnväg
( He constructed the first railway in Sweden)

Ovanstående rubrik och följande osignerade artikel var införd i tidningen Signalen år 1951. Järnvägsbyggandet i Sverige kom att betyda mycket för landets utveckling. Så håll till godo med en liten historisk återblick:

Ovanstående rubrik står att läsa på en sten å Jönköpings kyrkogård över Carl Edward Norströms stoft. För de flesta av denna tidnings läsare innebär detta meddelande helt säkert en ganska stor överraskning.
    Det var fyra officerare i Flottans Mekaniska Kår, sedermera Kungl. Väg- och Vattenbyggnadskåren, som satte i gång byggandet av bredspåriga järnvägar i vårt land. Smalspåriga järnvägar har som bekant funnits ända sedan år 1802 vid Höganäs stenkolsgruvor i Skåne.
    De fyra var
Adolf Eugéne von Rosen (1797- 1886),
Carl Edward Norström, (1815- 1871),
Claes Adolf Adelsköld (1824 - 1907 ) och
Nils Ericson (1802 - 1870).
   Ehuru Norström utan allt tvivel var den bäste teoretikern och den praktiskt högst utbildade.
    I kvartetten är han dock minst känd bland den stora allmänheten. Orsaken, ja, förmodligen beroende på att han, i likhet med flertalet ingenjörer ansåg yrket så intressant, att det ej fanns något behov att göra sig gällande utanför fackkretsen.
    Det torde vara ganska allmänt bekant vilka svårigheter von Rosen hade att kämpa emot, då han på 1840-talet började ivra för järnvägarnas byggande i vårt land. De enda framsynta var de värmländska bruksägarna, vilka år 1847 uppdrogo åt den 32årige Norström - redan då erkänd som en skicklig väg- och vattenbyggare - att anlägga två hästjärnvägar. Det var särskilt betydelsefullt att han lyckades, ty misslyckades företaget, skulle oviljan ytterligare försvåra järnvägarnas tillkomst.
    Då ingen här hemma hade tillräcklig erfarenhet om Västerlandets framsteg på området, beslöt man sända ut Norström på en studieresa till Belgien; Holland, England och framför allt Amerika, där John Ericsson varit bosatt sedan 1836, redan världsberömd Ingenjör men, förbisedd av det officiella Sverige. Norström, som tidigare samarbetat med Nils Ericson, erhöll, av denne de bästa vitsord till brodern i New York.
    Ur hans Intressanta resedagbok hämta vi följande - hans första bekantskap med järnvägarna - som inträffade på utresan i London. "Resan från Circus Minories till West India. Dock var min första järnvägspassage och mina känslor därvid kan jag ej jämföra med annat än de drömmar, som i ungdomen ofta inställde sig - att man flyger. Såväl den för en ovan starka farten, 3 engelska mil på 5 minuter (sålunda svensk lantmil på 10 minuter.), som ock rälvägens belägenhet högt över gator o hus framkallade ovillkorligen hos mig denna jämförelse. De närmaste föremål har man svårt att urskilja, men de mer avlägsna presentera sig så mycket fördelaktigare på denna upphöjda plats och passera för den åkande som en vacker rundimålning. Vägen har dubbla spår och man möter oupphörligt trainer, vilka visserligen, ej kunna skönjas än som en ögonblickligen förbiskyndande mörk massa, men de kännas däremot betydligt genom den häftiga lufttryckningen och jag avråder den ovane eller nervsvage att titta utom vagnen, ty vagnarna passera varandra på några fot och i lyckligt fall skulle en dåning eller hattens förlust bli följden av sådan oförsiktighet. Men det kunde även lätt hända, att man tappade huvudet".
    Överfärden till Amerika ägde rum i slutet av maj år 1848 med segelfartyget "American Eagle". Passagerarna, samtliga emigranter, utgjordes av 347 personer av vilka 200 voro tyskar.
     Under sin vistelse i New York var Norström mycket tillsammans med John Ericsson, som invigde honom i de senaste tekniska uppfinningarna. Norström beundrade vägars, järnvägars och industriens höga ståndpunkt och särskilt järnvägsväsendet studerades med stor grundlighet och han var säkerligen fullproppad med lärdomar på detta område då han lämnade New York den 21 september. Över huvud taget, hade Norström konstaterat, att Förenta Staterna redan då vara världens främsta på de flesta tekniska områden.
    I dagboken hyllar han John Ericsson och visar tydligt sin beundran för den stora uppfinnaren: "Denne i ångmaskinshistoien så utmärkte och namnkunnige man, till vilken världen står i så stora förbindelser och vilken den snart skall stå i ännu större. Denne man, en hel världsdel, för att icke säga hela världen, avundas oss att kalla landsman, som amerikanarna bära på händerna, som regeringen där utmärker på alla vis, som står i dess makt, denne man känna vi knappast till namnet hemma i Sverige och vår regering har ej ens gett honom en lumpen stjärna, varmed de annars är så generösa och varmed personer hemma äro prydda, som åtminstone sakna all annan känd merit än bördens eller ålderns. Tacka honom kan jag icke med ord, men jag skall söka göra det med gärningar". Resan hade tagit sju månader i anspråk, var särskilt givande och kostade 4.000 rdr bko.
    Carl Edward Norström (se bild nedan)f öddes å egendomen Skärsbo i Gustav Adolfs församling i Älvsborgs län den 30 maj 1815. Fadern, som tidigare varit konstmästare vid Nora och Lindes bergslag, var numera verksam såsom byggmästare vid Trollhätte kanal och slussverk.
Sedan Carl Edward avslutat sina skolstudier blev han som 16-åring anställd som ingenjörselev vid ombyggnaden av Trollhätte kanal. Här stannade han till 1833, då han flyttade till Göta kanal, och utnämndes två år därefter till nivellör vid Säffle kanal och tillika arbetschef' vid Karlstads hamn- och kanalbyggnad. Till t.f. distriktschef Västra Väg- och Vattenbyggnadsdistriktet utnämndes Norström år 1847 och påföljande år startade han sin tidigare omtalade Amerikaresa.
   Efter hemkomsten fullbordade han på ett utomordentligt sätt först Frykstads- och sedan Kristinehamns järnvägar. Så kom flera järnvägsbyggnader slag i slag. Han uppgjorde ritningar och kostnadsförslag till Lerviks järnväg som förband sjöarna Långban och Yngern i Värmland och i juli 1851 var banan färdig till begagnande.

Kristinehamn - Sjöändans järnväg, som byggdes av ingenjören Carl Edward Norström i Flottans Mekaniska kår, - Bilden visar Kristinehamn på 1840-talet

    På uppdrag av bruksägare Carl Ekman på Finspong uppgjordes planer till Norrköping - Fiskeby järnväg, vilken öppnades för trafik på hösten 1854 eller på våren 1855, och Finspong - Lotorps järnväg, som var klar ungefär samtidigt.
Uppdrag efter uppdrag pålades honom. Sedan kom turen till Dalarna och Norström uppgjorde planer till järnväg för hästkraft mellan Ludvika och Smedjebacken, vilken öppnades för trafik 1860. Planerna till Gävle - Dala järnväg, vårt lands största privatägda bana - som år 1855 påbörjades av Adelsköld - utarbetades av Norström.
    År 1851 kallades han till huvudstaden för att under Nils Ericsons ledning handha arbetet med kajbyggnaderna vid Skeppsbron och ingå som ledamot i den stora järnvägskommittén och befordrades året därpå till chef för Norra Väg- och Vattenbyggnadsdistriktet samt erhöll förordnande som statens kontrollingenjör vid Köping- Hult och Nora - Ervalla järnvägsbyggnader.
   Den 22 januari 1855 anförtrodde Kungl. Maj:t högsta ledning och utförande av statsbaneanläggningarna åt den man, som genom sin föregående verksamhet såväl här i landet som i Norge och Finland visat sig vara det dåtida Sveriges främste man inom ingenjörsfacket, nämligen överste Nils Ericson. Utrustad med hart när enväldig makt, organiserade han det stora verket, och den 30 april 1855 togs vid Lövkulle i närheten av Alingsås det första spadtaget å de svenska statsbanorna. Något senare, en av de första dagarna i maj, började mellan Lund och Malmö arbetet även å den södra stambanan. Redan vid slutet av samma månad sysselsatte statsbanebyggena en arbetsstyrka av ej mindre än 3.400 man. Redan den 1 december öppnades för allmän trafik den 15 km långa bansträckan Göteborg - Jonsered.
    I "Minnen antecknade av en gammal järnvägsbyggareveteran", har ingenjör Joseph Nilson, som var med vid västra stambanan, bl. a. berättat: "Vi hade hvarken dynamit, stubin eller knallhattar. Icke heller fanns det ett knoster en borrslägga, ett spett eller bergborr av stål. Nej, alla sådana redskap voro af järn, som, för att kunna användas, måste stålas. Mycket sträng disciplin och ordning var på den tiden rådande bland järnvägsarbetarna. Det förekom endast sällsynt, att man fick spörja några slagsmål eller uppträden bland järnvägsarbetare".
    Det har med rätta sagts att Ericson betraktade Norström som sin högra hand och på hans lott kom den västra stambanan. Tidvis hade han 200 ingenjörer och 6.000 man under sig. Man får en inblick i hans väldiga arbetsbörda av ett brev till hustrun 1857: "Öfversten, Beijer och jag arbeta natt och dag, snart sagt, för organiserandet af den styrelse, som slutligen skall taga de stora järnvägarna om hand - och utan skryt: i denna stund ligga de svenska järnvägarna och landets framtid i detta fall helt och hållet i våra händer". Norström framstod nu som vår främste järnvägsbyggare och han pressades hårt.
    Ära och rikedom i större mått skördade han icke i statens tjänst. Vid ett tillfälle skrev han till en god vän som han tidigare försökt förmå att söka anställning vid statens järnvägsbyggnader: "Öfveransträngd som jag är af mina åligganden vid stambanorna, faller mig i minnet en artillerivisa:
Här samlar jag ej guld,
Här skär jag inga lagrar,
Men ovett så det haglar,
Och stryk se´n huden full!
Figurligt taladt, är detta min ställning, och Du är att lyckönska, som ej kom hit…"
    Det myckna arbetet tog också mycket på krafterna och Norström slet fort ut sig, endast 56 år gammal gick han bort den 5 september 1871.
    Major Claes Adelsköld, som i flera år samarbetat med Norström, har bl. a. i sina levnadsminnen skrivit några ord: "Såsom chef var han oöverträfflig och vi kommer alltid väl överens och de många och betydande arbeten, som Norström utfört, vittna om hans eminenta förmåga som praktisk ingenjör".

Lokomotivet "The Rocket", som vann tävlingen vid Rainhill utanför Liverpool i konkurrens med Hackworths "Sans Pariel" och John Ericssons "Novelty".