Åter till föregående sida? Klicka i bilden ovan

SGGJ, Sala - Gysinge - Gävle Järnväg Då gick det undan! Fortkörning på Salabanan Av Olof palm

Föregående sida

Nästa sida

Från Den tid då jag var en liten pojke (i varje fall mindre än nu) minns jag många resor på SGGJ även under bolagstiden, alltså före förstatligandet 1937. Det var så att min farfars och farmors hem låg i Hedesunda, 40 km söder om Gävle längs "Salabanan", som därför utnyttjades av min familj i denna 30-talets välsignat bilfria tid. Ibland åkte vi faktiskt över Orrskog - Söderfors också, med denna banas tvåaxliga Hilding - Carlsson rälsbussar. Det som här skall skildras har sin historiska plats någon gång nära 1935.
    På den tiden hade SGGJ-tågen i regel denna sammansättning räknat i riktning från Gävle: först en boggievagn, BC0 1-3, därefter en eller två 2-axliga vagnar, CD eller CD+C och sist några finkor.
   Den uppmärksamme läsaren har naturligtvis observerat att SGGJ:s BC0-vagnar en gång ombyggdes till motorvagnar och försågs med slutna plattformar. Motorvagnarna fungerade inte så bra så de återställdes till personvagnar, men de slutna plattformarna behölls.
   Alltnog, eftersom BC0-vagnen gick först i tåget var den en utmärkt observationsplats för en tågintresserad pojke. Den låga, tvåaxliga tendern på loket, där hytten naturligtvis saknade bakskärm, gav möjligheter att följa lokpersonalens arbete.
   Den här gången - det minns jag säkert, det var en varm sommardag - var dragkraften det så kallade "Sjöboloket", SGGJ nummer 11 ( loket kom ursprungligen via SJ från LKSJ, Landskrona - Kävlinge - Sjöbo Järnväg ). Det var ett 1-B-kopplat tenderlok med vackra mässingsbeslag. Efter vad jag kan minnas gick det ofta i persontrafiken på den tiden.
   Vi lämnade alltså Gävle C i god stil. Det var varmt och det var helgdagsafton. Några beskänkta hedesundabönder var med på tåget. Min far såg till att vi alltid åkte i BC0-vagnen - han var medveten om åkkomforten. När vi väl stånkat upp för den 10 ‰ - lutningen på Gävle – Dala- Järnväg till Hagaström. Där den egentliga SGGJ hade sin ändstation, då började äventyret. Ett av SGGJ-loken 1-5 - jag minns inte vilket - växlades in som koppellok mellan 11-an och tåget (Det blev två lok som dragkraft). Loket hade tidigare på dagen gått med ballastplogen från Gysinge till Hagaström.
Färden från Hagaström till Sveden (sedermera Södra Valbo) gick väl skapligt, fast vi märkte att något inte var som det skulle vara. I kupén var det hett. En svettig och glad "Häsundabo" drog ner fönstret för att få luft och för att deponera några pilsnerkorkar i naturen ( det fanns sådana då, alltså pilsnerkorkar ). Omedelbart tillrättavisades han av en sträng dam med uppseendeväckande hatt, som påpekade luftdragets möjligen skadegörande verkningar. Den beskänkte odalmannen drog artigt upp fönstret med den lakoniska kommentaren: "Ja, hä köm nog e snödämpa".
   Vid Svedens station störtade båda lokens besättningar ut och ett hjärtligt gräl utbröt. Tåget blev tio minuter försenat. När lokfolket något lugnat sig och avgång getts blev det en remarkabel start. Koppelloket gjorde en rivstart så att gnistorna yrde kring hjulen och folk på tåget häpnade och undrade vad som stod på. Och sedan blev det åka av, minsann!
   Min far som alltid var mån om att få fakta på bordet tog konduktören avsides för en intervju. Det framgick därvid att personalen på koppelloket hade uppfattat situationen så att deras uppgift i stort sett var att följa med och underhålla reservfyr. Detta gladde inte folket på 11-an, som menade sig fått ytterligare 45 ton att släpa på. Resultatet blev, att koppellokets personal skulle visa att de visst kunde göra rätt för sig.
   Far tog reda på skenlängden och strax började han med klockans hjälp logga in hastigheten. Längs raksträckan på den släta bandelen mellan Rörberg och Främlingshem (uttalas freemlingsheen) gick det undan med 90 km/tim. Även om fars beräkningar kunde ha en felgräns på 5 %, så var det en för SGGJ:s förhållanden betydande hastighet.
   Vi stod på BC0-vagnens främre plattform, far och jag, och avnjöt det optiska och akustiska skådespelet som utspelade sig efter varje uppehåll. Till sist kunde vi inte se mer för rutorna blev igentäppta med svart jäsvatten. När vi steg av i Hedesunda vinkade vi till lokpersonalen. Föraren på koppelloket gjorde en elegant honnör, men föraren på 11-an slog ut med armarna i en uppgiven gest!

Det var det här loket som tillkopplades i Hagaström som andra lok i tåget. Loket som var SGGJ 11 står på bilden ovan på vändskivan i Sala. Året är 1935 eller 1936. Foto: Samling Stig Nyberg.

Föregående sida

Nästa sida

Returtåg till "SGGJ" innehållsförteckning

© Rolf Sten
sggj_fortk_1.html senast uppdaterad 2005-10-25