Försäljning av Dala - Hälsingland Järnväg, DHdJ, till Statens Järnvägar. DHdJ sold to SJ

Åter till innehållsförteckningen?
Klicka i bilden ovan!
DHdJ, Dala - Hälsinglands Järnväg

Av Rolf Sten

Försäljning av DHdJ till Statens Järnvägar (selling to SJ) (2002-06-19)

Staten köper DHdJ
Efter drygt halva arrendetiden började bolaget att planera för den framtida inriktningen. Från år 1924 upphörde man med utdelningen på aktierna. I stället fonderade man vinsten och man räknade med att ha omkring 330 000 kronor i fonden när arrendet skulle löpa ut den 1 maj 1927.
   Trots detta insåg man att DHdJ :s överlevnad som enskild järnväg skulle ha mycket små möjligheter i framtiden. Den enda rimliga vägen var att staten köpte banan.
   I en skrivelse till Kunglig Majestät, daterad den 18 december 1925, hemställde bolaget om statens övertagande av bolagets järnväg. Man föreslog bland annat följande villkor:
   1. Bolaget skulle på järnvägsstyrelsen med tillträde den 1 maj 1927 överlåta ej mindre järnvägen med tillhörigheter och trafikmateriel, än även bolaget särskilt tillhörig fast egendom, huvudsakligen en byråfastighet med betjäningshus i Bollnäs till ett beräknat värde av sammanlagt 100 000 kronor, jämte den del av bangården vid Säversta, som av bolaget förvärvats annorledes än genom exprporiation, allt med den rätt bolaget därtill ägde.
   2. Järnvägsstyrelsen övertoge eller gäldade bolagets intecknade skuld till ett belopp av 1 500 000 kronor och utbetalade vid tillträdet till bolaget ett belopp av 250 000 kronor.
   3. Järnvägsstyrelsen som genom överlåtelse blev ägare jämväl till de anläggningar, styrelsen i enlighet med § 6 i arrendekontraktet utfört, skulle avstå från all rätt till ersättning eller lösen, som styrelsen enligt kontraktet ägt bekomma, och inträda i förhållande till tredje man helt i bolagets ställning.
   4. Järnvägsstyrelsen skulle förbinda sig att respektera den ställning järnvägens personal i enlighet med rätt och billighet intoge i förhållande till bolaget.
Kunglig Majestät lät denna skrivelse gå vidare till Kommunikationsdepartementet för handläggning.
   Departementet skickade förslaget till järnvägsstyrelsen för yttrande och den 4 februari 1926 lämnade styrelsen sin syn på förslaget om att staten skulle köpa DHdJ.
Man skrev bland annat: ..." De indirekta fördelar, statens järnvägar hava av banans bibehållande i statsdrift, äro alltså numera ej särdeles stora. Funnes därför säkerhet att trafikeringen kunde på ett tillfredställande sätt besörjas av ägaren, skulle statens järnvägars affärsintressen obetingat bäst tillgodoses genom avvisande av såväl försäljnings- som eventuella arrendeanbud. I det hela taget torde läget vara sådant, att om frågan kunde särskådas endast ur statens järnvägars privatekonmomiska synpunkt, ett bestämt avstyrkande från järnvägsstyrelsens sida av det ifrågasatta statsförvärvet skulle vara det naturliga och givna ..."
   Bolaget hade även påpekat om sina svårigheter att ordna DHdJ:s trafikering på grund av den dåliga likviditeten samt den osäkerhet som fanns i det stora inteckningslånet. Järnvägsstyrelsen påpekade att detta till stor del var självförvållat eftersom bolaget under arrendetiden hade gett utdelning på aktierna i stället för att försöka konsolidera sin ekonomi.
   Järnvägsstyrelsen påpekade vidare: ..." Även frånsett bolagets trångmål kunna för övrigt vägande skäl anföras för ett statsingripande. En bana på föga mer än 100 kilometer är under nuvarande tidsförhållanden väl liten, för att fullständig drift skall kunna bliva fullt rationell och detta särskilt om trafiken är svag. Samarbete med andra enskilda järnvägar torde därför komma att visa sig mer och mer nödvändig för sådana banor. Dala - Hälsinglands Järnväg har emellertid icke förbindelse med någon enskild järnväg, utan är därvidlag helt hänvisad till statens järnvägar.
   Att densamma utgör en förbindelselänk mellan norra stambanan och inlandsbanan är redan berört, och är det givetvis icke uteslutet, att denna järnväg i framtiden kan komma att bliva av en större betydelse än för närvarande, - Det bör också erkännas, att statens järnvägar hava ett visst intresse, att järnvägsnätet i berörda bygder enhetliggöres. En ej ringa vikt synes slutligen böra tillmätas den omständigheten, att i Dala - Hälsinglands järnväg intresserade kommuner offrat högst betydande summor å sin järnväg. - Trots de förluster å affären, som åtminstone under de närmaste åren torde vara oundvikliga för statsverket, finner sig järnvägsstyrelsen följaktligen av allmänna hänsyn icke böra ställa sig helt avvisande mot tanken på statsförvärv, men denna sin ställning vill styrelsen dock intaga endast under den bestämda förtutsättningen beträffande skydd för statens järnvägars del, att ett eventuellt förvärv icke får medföra någon ökning av statsbanans i första hand räntepliktiga kapital av lånemedel, utan att för likviden avses andra statsinkomster..."

Järnvägsstyrelsen ansåg också att de föreslagana försäljningsvillkoren var alltför gynnsamma för säljaren. Man anförde därför: ..." Det ursprungliga järnvägsbolagethade aldrig lämnat någon utdelning på aktierna. Därest det nuvarande bolaget skulle självt driva rörelsen kunde ej heller utdelnbinmg förväntas de närmaste åren. Följaktligen kunde aktierna betecknas som praktiskt taget värdelösa.
   Bolagets försäljningsförslag innebure däremot, att vid arrendetidens utgång de nuvarande aktierna skulle inlösas till sitt nominella värde jämte 5,5 procent ränta räknat från och med början av år 1924.
   Antagandet av ett sådant anbud måste anses innebära en direkt subvention åt de i banan intresserade kommunerna, men ville styrelsen icke yttra sig därom, huruvida några bärande skäl för en sådan kunde anses föreligga. "
  Järnvägsstyrelsen föreslog också att departementet borde inleda förhandlingar om en gynsammare överenskommelse.."

Köpeavtal
Departementet inledde förhandlingar med representanter för Dala - Hälsinglands nya järnvägsaktiebolag och i slutet av år 1926 förelåg ett avtalsförslag. På en extra bolagsstämma den 28 december 1926 godkändes förslaget. DHdJ skulle säljas till staten för 1 500 000 kronor.
   I departementschefens kommentarer till avtalet står det bland annat: ..."Det är uppenbart att den avtalade köpeskillingen , 1,500,000 kronor, är låg i förhållande till järnvägens tekniska värde.
  Oavsett järnvägsanläggningen och däri intecknad gäld uppgingo bolagets disponinbla tillgångar vid 1925 års utgång till omkring 280,000 kronor och kunna desamma vid arrendetidens utgång den 1 maj 1927 beräknas uppgfå till omkring 330,000 kronor. Sedan härav erlagts enligt den § 4 i avtalsförslaget till statrens järnvägar utgående ersättningen om 230,000 kronor, skulle för bestridande av kostnaderna för bolagets likvidation och till fördelning mellan bolagets aktieägare återstå omkring 100,000 kronor jämte det från försäljningen undantagna Ore broskogsområde och inventarierna i kontorsfastigheten i Bollnäs, vilka tillgångar dock icke torde vara av större värde.
   Genom järnvägsstyrelsens utredningar kan asnses ådagalagt, att under nuvarande konjunkturer och med en omedelbar övergång till statens järnvägars taxor man åtminstone under den närmaste framtiden icke kan hoppas erhålla tillfredställande förräntning av den ifrågasatta köpeskillingen; under de första åren torde till och med en viss driftförlust vara oundviklig.
    Å andra sidan äro emellertid de indirekta fördelar, som statens järnvägar vinna, obestridiga, även om desamma svårligen kunna värderas i penningar. Först och främst är det givetvis förmånligt att kunna fritt disponera över någon förbindelseled mellan den långa inlandsbanesträckan Brunflo - Kristinehamn å ena sidan samt nortra stambanan å den andra, och synes det ingalunda uteslutet, att nyttan av en sådan led i framtiden bvliva mera framträdande än nu. Vidare erhålla statens järnvägar enligt ifågavarande avtalsförslag gottgörelse för förenämnda förskotterade anläggningskostnader med belopp, som med hänsyn till arrendekontraktets bestämmelser i förevarande avseende och föreliggande omständigheter övrigt måste anses tillfredställande, varjämte vissa av bolaget bebådade anspråk på ersättning komma att förfalla. Slutligen är det ingalunda otänkbart, att de ändringar i tidtabells- och tariffpolitik, som som en enskild järnvägsledning eventuellt kunde göra, skulle hava en oförmånlig inverkan å anslutande statsbanelinjers trafik, en möjlighet som genom statsförvärvet skulle uteslutas...."
Köpeavtalet gick i stort ut på följande:
- Staten betalar 1,500,000 kronor för DHdJ ,
- bolaget betalar till statens järnväger 230,000 kronor för de investeringar som gjorts under arrendetiden,
- alla kontrakt och skyldigheter som bolaget haft övertas av statens järnvägar,
- de anställda vid DHdJ som så önskade fick rätt att övergå till motsvarande anställning vid statens järnvägar,
- från och med 1928 skulle statens järnvägars taxa tillämpas,
- DHdJ skulle övertagas från och med den 1 maj 1927.

Avslutningsvis skrev departementschefen följande:
...." Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
Dels bemyndiga Kungl. Maj:t att med Dala - Hälsinglands nya järnvägsaktiebolag träffa avtal om inköp av den nämnda bolag tillhöriga järnvägen mellan Orsa och Bollnäs med bibanan Göringen - Dalfors i huvudsaklig överensstämmelse med ovan omförmälda förslag till köpeavtal,
dels för gäldande av köpeskillingen för nämnda järnväg för budgetåret 1927-1928 anvisa ett reservationsanslag av .....kronor 1,500,000, att utgå av lånemedel...."

Kungl. Maj:ts proposition nummer 161 förelades riksdagen den 18 februari 1927. Den godkändes och från den första maj 1927 övergick DHdJ från att vara en enskild bana till en del av det svenska statsbanenätet. Fjärde distriktet, sextonde trafiksektionen, bandelen Bollnäs - Orsa.

Föregående sida

Nästa sida

Returtåg till innehållsförteckningen