Åter till föregående sida?
Klicka i bilden
|
En dag med
"SNÖSLUNGARE"
Artikeln
nedan är ett reportage gjort av Thord Olsson och var infört
i tidningen "Signalen" nummer 5 1956. Den påminner
oss om att snö, kyla och järnväg ofta innebär
förseningar. Som resenär är det då bra att
ha tålamod! |
Första sidan på Signalen nummer 5 1956 pryddes
av bilden nedan till vänster. Nyaste snöslungan vid
SJ i aktion: snabb, effektiv och billig i drift. Här borrar
den sig igenom en besvärlig bergsskärning på
sträckan Sundsvall - Ånge, där man i mitten av
januari hade den hittills svåraste snöstormen denna
vinter.
 En dag med "snöslungare"
Text och foto: Thord Olsson
- Det är fint, verkligen fint det här! Jag kom hit i
går för att vikariera veckan ut. Det var mycket snö,
höga hårda vallar utmed spåren, och farligt
att klara växlingarna. Men samma dag anlände snöslungan,
som har gjort ett mycket gott och snabbt arbete nu. Hela bangården,
frånsett ett obehövligt spår, är ren och
"slät" igen...
Stationskarl Einar Kaldensjö, Sundsvall,
för tillfället vikarierande stationsföreståndare
i Vattjom, sticker inte under stol med sin belåtenhet över
SJ:s standard ifråga om snöröjning. Bättre
organisation, kvickare beredskapsstart och god mekanisering gör
att man numera betydligt fortare och även mycket billigare
än för bara ett decennium sedan röjer undan efter
en snöstorm. Visst kan det vara mycket besvärligt att
få trafiken att rulla någorlunda tidtabellsenligt
så länge nederbörden pågår och särskilt
yr igen de känsliga växlarna men så snart snöovädret
upphört brukar det inte dröja länge innan allt
kan börja fungera som vanligt igen.
Den stora snösvängen, utrustad med spårrensare,
vingplogar, snöslungor, "snowboyar", blåsspett
och andra tekniska hjälpmedel, betyder en kraftig offensiv
mot snöstörningarna, vilket är inte minst värdefullt
under nuvarande höga trafikkonjunktur. Snöröjningens
rationalisering ger goda vinster inte bara för själva
arbetet dämed utan avlägsnar också snabbare de
besvärliga trafikpropparna i form av inställda tåg,
förseningar, tågomläggningar, trögare rangering
och lossning etc. En god snöröjning ger också
en jämnare utnyttjad kapacitet och mindre slitage för
både rullande materiel och personal.
Banbiträdet Fred Högbom, Vattjom,
som varit placerad här i 13 år, känner väl
till vinterförhållandena och håller för
att just Vattjom nog är det värsta snöhålet
på 95-kilometerssträckan mellan Ånge och Sundsvall.
- Vattjom ligger litet illa till, särskilt
när det blåser i den stora bangårdens längdriktning
eller snett över den. Det är så öppet att
snön driver gärna ihop och lägger sig här.
Jag kan inte heller komma ihåg något år då
vi haft så mycket snö här i januari månad
som just nu. Det kom mycket snö före julen men värsta
snöstormen var i onsdags i förra veckan. Då blev
det halva metern på en gång, det bara vräkte
ner och drev ihop. Själv fick jag sätta igång
med snöskottning i skärningar och vägövergångar
och så göra rent plattformarna på den obevakade
hållplatsen Hällsjö. Det blev kväller sent
för mej och jag hade ingen väg till banvaktsstugan
i Rude, som ligger 700 meter från landsvägen. På
sina håll var det, snö upp till halsen på mig.
Men märkvärdigt nog gick tågen skapligt ändå,
något försenade förstås, en timma eller
så.
Tre "ekipage" består snöslungståget
av: ett D-lok med s. k. norrlandsplog, så själva snöslungan
och en präktig personvagn, här i arbete på Nedansjös
snöbemängda bangård.
Banbiträdet Högbom tänker sedan tillbaka på
hur det var bara för några år sedan och kommenterar
med ett stillsamt skratt:
- Jag kommer ihåg hur osmidigt det gick tillväga förut.
Vinter 1947 var besvärlig, mycket besvärlig. Vi hade
en dag den gamla vingplogen här som tryckte ut snö
från spår till spår men det gick inte riktigt
bra. Påfrestningen från sidan blev alltför stor
och plötsligt hoppade vingplogen av och bar iväg ut
på spåret intill. Det tog sin rundliga tid att med
block och andra grejor klara ut det hela. Me nu går det
mycket smidigare med snöslungan, som sopar alldeles rent
mellan spåren. Den sparar mycket arbetskraft, det är
då säkert.
Tjom! En hög vall av mycket hårt packad drivsnö
forceras av D-loket i nafs. Därpå kan snöslungan
börja spruta igen. Här i Vattjom hade en liten flaklavin
som begravde ledningar till semaforer och växlar.
Efter dessa båda entusiastiska röster kan det vara
skäl att plocka fram en rundmålning från snöslungejobbet,
så som det tedde sig ett par stationshåll denna förunderligt
pastellmjuka, gråblå januaridag. En vykortsgrann
trakt i stelnad vinterskrud' med grov rimfrost på träd
och buskar som mest av allt liknar exotiska jätteblommor,
röken stiger trådrakt upp från Ljungandalens
förbluffande många, vitmålade stugor och särskilt
norrut petar ut djärva, skogstaggade stora bergstoppar.
Det är inte särskilt kallt, 15 grader eller så,
ett paradis för en skidåkare och friluftsspänstare
att friska iväg utför 'de böljande sluttningarna
och backarna.
Det är nästan alldeles tyst och stilla
runtom i bygden, bara ibland hörs en mödosamt spinnande
bil på plogkantshöga vägar men på bangården
är det full fart. Snöslungan fräser och dånar,
kastar snödraperier i eleganta bågar som en jättefontän,
D-loket startar, backar eller kör framåt med kompressorsmällar
i maskinrummet och knirkande ljud då drivhjulen slirar
på de snöisiga rälerna. Ett pampigt skådespel
som kommer en liten flicktulta i backen ovanför att förskräckt
springa in till mamma och en hund att skälla ilsket och
ihållande.
Men snöröjning är inte bara,
lyrik utan också hårt arbete och god taktik om den
skall rinna undan. Det är undandragning av spårblockerande
vagnsätt, som kan vara nog så besvärligt då
packad snö lagt sig i vägen, det är nyanserad
beräkning av hur mycket snö man vågar sig på
att forcera utan förberedande avskalning, och det är
kanske en dämpad svordom då en borttappad skoveldel
från förra vinterns snöslungning plötsligt
med en smäll kilar sig fast i snöskruvsmekanismen till
utblåsningsröret.
20 minuters oberäknat jobb att få
loss eländet och den bistra kommentaren: - Ja, nu hinner
vi inte gå före 2446, det blir nog stopp för
i dag i Stöde.
Snöslungan är emellertid bra,
som sagt. Den tillhör den modernaste konstruktionen bland
de tre som IV distriktet äger och byggdes för ett par
år sedan med maskiningenjör Nils Ström, numera
Hagalund, som upphovsman. Snöslungan väger bara 16
ton, har en bensinmotor till slungningsaggregatet på 140
hästkrafter och manövreras bekvämt, med tryckluft.
Dess vingplogar, som vid backkörning för snön
in i spåret f. v. b. imakning och utslungning, är
bredare än på de båda andra syskonen: maximibredden
blir 2,6 m från spårets mitt räknat.  Effektiv, billig och snabb
att sätta i aktion - högsta hastighet i "bästa"
körriktning 100 km/tim - kommer typen att i en snar framtid
få ännu en avläggare men då med el-motor
i stället.
Bilden till vänster: - Sjutton också va' snö
de' va, tycker lokförare Rudolf Köhler, när han
försöker backa ut med ett "insnöat"
godsvagnssätt i Vattjom. Fram och back, fram och back några
gånger men sen lossnar det.
- Det är ett intressant arbete, tycker "slungarbasen",
lokförare David Selinder, Ånge, som ryckte in den
19 januari, men långa dagar måste det bli under sådana
här förhållanden.. Tio timmar är vanligt,
aldrig mindre, i går slutade vi först vid 21-tiden
och då skulle vi sedan klara tillsynen av snöslungan,
ordna middagen, städa och sånt. Matraster får
vi ta när det passar, i Väntan på bandisp och
så. Men bra går det och ännu värre snö
var det på ostkustbanan, där vi på de värsta
ställena mellan Härnösand och Kramfors fick "slunga"
tre gånger på tre dagar! Besvärliga skärningar
där, branta och höga så att det inte går
att spruta upp snön utan man måste dra den ur skärningen
och i öppnare terräng slå på slungan. Jag
tycker att snögallerier på sådana utsatta ställen
skulle var en god affär för SJ.
Vad sägs förresten om vårt "rullande
hotell"? Jo, det är verkligen gediget gjort. Snöslungebemanningen,
tre karlar stark - förutom lokförare Selinder motorskötaren,
lokbiträdet Conny Hagemo, Ånge, och biträdet,
banbiträde Albin Svensson, Bräcke - demonstrerar med
tydlig stolthet sin personalvagn. Den är försedd med
matrum, pentry, gaskök, toalett, värmepanna, klädskåp
och ett par tvåbäddshytter med härliga sängar
och dessutom bäddutrymme i matrummet. Allt trevligt och
snyggt men välbehövligt för en personal som i
veckor och t. o. m. månader måste ligga ute på
dessa snöröjningsturneér runt  distriktet
Conny Hagemo har t. ex. varit i farten ända sedan den 6
december. Han kan snöpolkan både fram- och baklänges
vid det här laget.
Bilden till vänster: Här sitter motorskötaren,
lokbiträdet Conny Hagemo, utan skydd vid regulaget till
slungans 140 hkr bensinmotor. Varför inte en plasthuv mot
vinterkylan och vinddraget?
När vi lämnar Vattjom bakom oss,
där bangårdsspåren nu ligger prydligt befriade
från den ställvis nästan byggblockshårda
snön, och kör vidare mot Ånge-hållet, kommer
en tyst undran på oss i det hårda vinddraget på
snöslungevagnen. Varför inte ordna någon sorts
plasthuv som skydd för maskinskötaren? Det kan knappast
vara hälsosamt att sitta där och reglera motorn och
växlingsskruven till utblåsningsröret, utsatt
för kyla och blåst i hopkrupen ställning och
med små möjligheter att röra på sig. En
sådan huv, eventuellt löstagbar vid yrväder då
sikten annars skulle utebli, vore välkommen, den saken är
klar!
Slungarbasen, lokförare David Selinder, i manöverhytten
kollar rätta vinkeln på vingplogen som för in
snön i spåret mot imakaren.
Tre bergsskärningar, proppade med snö,
äter sig snöslungan snabbt igenom och kastar snön
minst 20 meter högt över de mariga barrträden
och de slanka björkarna som efter duschen står liksom
avskalade med rimfrosten bortsopad. Men så fräser
varje minut bortåt 50 kbm snö ut i dessa gråvita
regn och bb Fred Högbom ser belåten ut att få
dessa "hålvägar" så rappt snöröjda.
- Omöjligt att använda vingplog här,
säger han, det är alldeles för trångt och
tätt och brant mellan bergväggarna, snön skulle
bara rasa ner igen.
Och framme i Nedansjö, där
en ännu vackrare Ljungandal breder ut sina vågiga
panorama, blir det stopp: också här tusentals kbm
snö som skall undan. Och medan små snökorn kommer
singlande ur skyn, börjar snöslungan åter sina
granna fyrverkeriridåer. En bjärt  kontrast
så långsamt tycks det! - petar arbetare som energiskt
- men ack till de tillfälliga och ordinarie banrent i de
växlar som slungan skall utnyttja. Men det manuella arbetet
går nu inte att komma ifrån, ty att överallt
använda blåsspett eller ännu dyrare tekniska
hjälpmedel skulle bli en alltför kostsam investering.
Bilden till vänster: Snöskottning enligt gamla metoden
är alltmera stadd på avskrivning. Men växelrengöring
och sådant ute på småstationerna måste
alltjämt ske för hand - för dyrt annars
- Det lär vara mindre snö närmare
Ånge, bara bra, tycker slungarbasen Selinder, då
kan det gå fortare. Vi vet inte heller hur länge det
dröjer innan nästa snöstorm kommer. Det ser inte
lovande ut nu.
Och så går vinterdagen vidare,
den vinter som här uppe bjuder på snö minst fem
månader varje år. Vi som bor söderut har svårt
att göra oss en föreställning om hur det egentligen
kan se ut däruppe när det är som värst, men
måhända dessa reportagebilder säger något
om järnvägsfolkets uppgifter i Norrland vintertid.
Då snöpolkan börjar tralla.
Retur till sidans början
|
|
Returtåg till innehållsförteckning |
snoslungare..html senast uppdaterad 22 november 2002
 |